Vi är inne i v.30 vilket betyder att det är ca 10 veckor kvar tills hon kommer ligga kletig och nyfödd på mitt bröst. 
Om 10 veckor har vi en ny boss i huset som kommer styra över vårt liv. 
Det är galet. 
Jag längtar så efter att få följa varje liten utveckling i denna lilla sessas liv. 
Efter att få känna på allt vad mammalivet innebär, allt det svåra och jobbiga Men samtidigt det goda och underbara. 
Jag är beredd att ta utmaningen i Att få ta hand om ett barn, denna lilla gåva någon tyckte att vi förtjänade. Jag känner mig så lyckligt lottad över Att få denna lilla stjärna. 
Det känns overklig, det känns så nära men ändå långt ifrån. 

Förra veckan fick vi i alla fall bekräftat att hon växer som hon ska och följer kurvan. Ibland undrar jag hur kroppen kan sköta allting så bra... Hur kan den veta hur den ska göra? Människokroppen är fantastisk. 
Tänk att lilla ärtan är snart en färdigbakad liten bebis, ett litet liv som kommer vara totalt beroende av sina föräldrar och deras närvaro. 
Det är så himla mycket känslor i det här, och jag kan fortfarande inte förstå att denna lilla stjärna en dag kommer kalla mig för mamma, hon kommer se på mig som jag ser på min mamma, inte som Evelina utan just Mamma. Det är ett ord som klingar väldigt vackert hos mig. 

På något sett enda sedan jag var liten har "mamma" varit något vackert, jag har alltid vetat att jag vill ha egna barn och alltid älskat barn och oftast haft väldigt lätt att dra barn till mig, barn är bland det roligaste som finns. När jag var yngre var det mycket tankar om hur jag "inte skulle vara" mot mina barn, genom att se på mina föräldrar och hur det uppfostrade mig. Men ju äldre jag har blivit har jag insett att jag kommer nog ta efter väldigt mycket i min uppfostran. 
Det är verkligen mina föräldrar som har byggt upp en stor del av mig och av att se sig själv, den man är idag och titta på mina syskon så vill jag inget hellre än att uppfostra mina egna barn på ett liknande sett.
I vår familj har vi så mycket kärlek och alla 5 har vi stora hjärtan, och förmåga att se mänsklighet och empati. Det är verkligen något jag tycker är enormt viktigt i en människa, egoism och oempatiska människor är det värsta jag vet, och jag går ofta efter regeln " försök se det goda i människor trots nackdelar". Kanske inget som alltid funkar och oftast hamnar man i svåra situationer med människor som verkligen inte är likadana och kanske t.om är raka motsatsen. Dock är jag glad att jag är sån, för jag skulle verkligen inte vilja vara annorlunda, och jag hoppas verkligen att jag, Tommy och vår dotter får lika bra relation som jag har med mina föräldrar. Det är så viktigt och jag tror Att det är något som formar en otroligt som människa.

Jag vet att vår dotter kommer komma till en väldigt fin och mysig familj med massa kärlek och vi tycker alla att det är bäst när vi är tillsammans. Vi gillar det, att få vara tillsammans. 
Ofta kan jag känna mig väldigt tacksam över det här, allt vi har och hur bra allting blivit trots en kaotisk start och mycket som gått väldigt fort, men det livet jag har idag är ett liv jag älskar och jag har nog aldrig mått bättre. Det känns väldigt härligt att vara nöjd och lycklig över det man har och inte känna Att det "kanske" finns något bättre. 
Tommy kommer bli en enormt fin pappa, han läser böcker och artiklar om bebisen nästan varje dag. 
Varje kväll får "Lillan" en puss och han sjunger blinka lilla stjärna, och berättar för henne hur mycket han längtar. För mig är det alltid lika rörande, jag ler stort varje gång. 
Han kan snart mer om utvecklingen inne i magen än mig och är så otroligt lugn i det här. 
" Lugn det är normalt, du känner såhär för att.." Eller "så gör hon för att"... Han har överraskat mig många ggr med sitt lugn och sättet han tar hand om oss. 
"Lillan" kommer få världens bästa pappa i honom, lika så som jag och Lill-viggen har världens bästa man och husse. 

Jag går runt och myser i det här.. Och snart växer familjen med en liten stjärna/en boss/ en prinsessa/en riddare.. Ja hon får bli och vara precis som hon är, älskad kommer hon vara hur som helst. 
Snart har nästan v30 också gått och på måndag är det 9(?!) veckor kvar... Vi närmar oss dagen D allt mer och chocken för både hund och päron är snart här, vi förbereder oss på det värsta och tar det ut efter hur det blir. 

Stjärnan är välkommen hur chockartat det är blir;) 
V.30, ingen stor mage säger många, även läkaren. Men där inne växer hon som hon ska. 


Från i måndags. Var då 72,9% färdigbakad. 



1 kommentarer

Anonym

24 Oct 2014 17:18

Hoppas så innerligt att dina barn kommer ge dej/er lika mycket cred på ert föräldraskap som du och dina syskon ger oss. Är det något som gör mej varm i hjärtat och stolt så är det att ni så tydligt visar att ni är nöjda med det vi kunnat ge er. Tack <3

Kommentera

Publiceras ej