Har aldrig förstått mig på det där med åldersnojja....att fylla 25, 25 är ingen ålder anser jag.
Fram tills idag, jag fyller 25 om en vecka och fortfarande har jag hela livet framför mig....tills jag upptäckte hur min lista på "saker-att-göra-innan-jag-binder-mig-och-blir-vuxen-på-riktigt" börjar ta form och fyllas på...
Jag har inte haft en sådan innan heller, pga jag har aldrig sett någon mening med det heller, det som sker,sker...tills just precis nu KABOOM å det slog mig rätt i nyllet.
Det är nu det måste göras allt...eller?
Vi kan bara starta med hösten- studier på högskola och det varka bli 3.5 år fram över sedan måste jag jobba minst 3 år innan jag kan söka in på magister/master för den inrikting jag vill....
Jag vill även åka som volontär och undervisa barn som har det svårt, i t.ex afrika,thailand,kina..
Sedan vill jag arbeta utomlands i svenska skolan..å då ska du ha jobbat inom skolan i 5 år innan
sen vill jag ju självklart ha egn familj också.
 
 
Det vill säga att när jag e klar med skolan är jag 29, sedan jobba 3 år=32 å sen magsiter/master kommer ta ca 2 -4 år så 34-36 år..det vill säga att ska jag åka å jobba i utlandet så kanske jag e över 40 när jag e tillbaka?!  När fan ska jag hinna ha egen familj?!
 
Detta är ingen livsplanering, absolut inte ...men jag blev lite nojjig ändå, 25 år kanske är en ålder ändå?
För mig är det viktigt att leva sina drömmar och få ut så mycket som möjligt av livet helt enkelt...vill inte ligga på dödsbädden å känna att jag gick runt på jorden, sov,åt,arbetade och sen gick å dog....
Det är lycka för mig, att få ha fullföljt det man önskar...Och alla resonerar vi olika om det.
 
Jag är en "vandrare"..eller ska man kalla det en kameljont kanske? ...När jag tröttnar/inte trivs på något och känner att det är dags för nått nytt, då gör jag oftast nått nytt också.
Därför kommer jag aldrig kanske få en egen familj heller? Jag kanske är en av dem som inte kan binda upp sig i familje liv, utan är lyckligast av att vara själv?
 
Livet känns för kort för att inte leva det, men samtidigt allt går ju så sjukt fort!
 
Jag är iaf glad att hösten förhoppningsvis kommer ge mig en ny tart, till att bygga på mig själv och ta hand om mig själv, och vara jag...för jag behöver inget annat just nu, och kan inte "ta mig ann" någon annan innan jag hittat tillbaka till mig.
...och kanske kan även mina nuvarande tankar om livet också ändras då och helt enkelt vara nöjd;)
 
 
1,5 månad kvar och jag kommer bara jobba för att bli klar, inga  höga krav och inte göra mer än bra. Sedan är det bara sommaren kvar, sen börjar det ett nytt liv.
Jag tänker tänka på mig, mitt hjärta och mina drömmar och göra allt för att uppfylla dom.
Jag tänker bygga på mig och lära mig bygga så hårt och stadigt att jag inte rasar igen.
Jag tänker fyllas av positiva energier och en mur för dem negativa.
Jag tänker utvecklas, må bättre än bäst och inget ska någonsin dra ner mig igen.
 
Blicken riktad mot målet, fokusera, andas och framåt vi går!