Känner på mig att detta inlägget kan bli långt, har en del nytt att berätta.
 
Vi är inne på vår  tredje månad här i Houston nu. Och efter 3 månader utan speciella rutiner på dagarna eller nått speciellt kul å göra blir det lite långtråkigt, så jag fick nog helt enkelt. Många pratar om smekmånaden som sedan går över till att allt är trist och dåligt när man flyttar till ett nytt land. Jag har inte upplevt den än. Jag har haft hemlängtan sedan dag ett och bett om att få åka hem varje dag i princip...
Det är något som tär på mig, honom och oss. Så i förrgår fick jag nog helt enkelt, jag bestämde mig att det måste bli ett slut på att göra "ingenting" om dagarna, hemmafrulivet är (som jag egentligen redan visste) ingenting för mig. Att ligga vid en pool och jäsa eller städa, tvätta hela dagarna blir rätt tråkigt i längden. Många jag pratat med har oftast svarat med " hur kan du klaga?" Eller " låter ju som rena lyxen"... Ja kanske dem första två veckorna, det är skönt att vara ledig och det är härligt att inte behöva passa tider till jobb eller skola. Men hade jag fått börja om innan jag åkte hade jag aldrig satt mig själv i denna situation igen, att åka till ett nytt land och se vad som händer. Efter några veckor blir det svårt att skapa rutiner och komma på något att göra, för du har redan gjort allt.
Till slut tappar du allt vad självförtroende och självkänsla heter och det är hit jag känner att jag kommit nu. 
 
Jag tror det är lättare att åka ifrån en vardag med rutiner som jobb/skola till en annan. 
I alla fall, när Tommy kom hem i förgår kväll sa jag bara "det måste bli en förändring på det här, helst nu... Jag måste ta steget ut i ett nytt och eget liv här".
Sagt och gjort, igår anmälde jag mig till en engelskakurs på en språkskola som inte ligger alls för långt ifrån där vi bor.  Det verkar super, det fanns både förmiddagskurser och eftermiddagskurser, helst hade jag velat gå på förmiddagen så jag har något att gå till redan på morgonen, men dem låg på lite fel tider då det blir för lång tid för Viggo att vara ensam kändes det som så jag valde eftermiddag istället, Känns perfekt, då kommer Tommy hem strax efter 16 också och jag vid 18 och då kan vi äta middag. 
Kursen är på 7 veckor och innan man börjar måste man göra ett kunskapstest för att se på vilken nivå man ligger på. Detta gjorde jag igår kväll. Det finns 7 olika nivåer och jag hamnade på nivå 5, blev väldigt förvånad faktiskt, trodde jag skulle ligga på 3 haha.
Hade varit kul att tagit ett när man precis flyttat hit också, jag känner verkligen att jag utvecklats väldigt mycket på dessa månaderna, så en kurs i engelska blir perfekt!
Sedan att få komma ut och träffa folk och göra något varje dag känns nästan som en befrielse.
Jag saknar verkligen att plugga! 
 
Det är Max 10 elever i varje klass och förutom engelskalektioner har de även aktiviteter där man kan följa med och hitta på saker t.ex baseball match, gå på Houston zoo, yoga osv. 
Tycker att det ska bli sjukt spännande, men samtidigt är detta något av det läskigaste jag gjort. 
Detta är första gången jag gör något på "egen hand" sedan vi flyttade hit och jag är tvungen att bara prata engelska för att göra mig förstodd....Det är verkligen ett stort steg kan jag säg, det känns lite som att kasta sig ut utan vingar. 
I vanliga fall har jag verkligen inte svårt att ta för mig i sociala sammanhang och träffa nya människor men här har jag verkligen haft jätte svårt för det, det blir lite som att allt låser sig i huvudet på en och man vet inte vart orden tar vägen, man säger halva meningar och frågar halva frågor i princip.
Men efter 7 veckor ska även detta ge med sig antar jag;) 
 
Förutom detta stora framsteg, så kommer livet förändras kopiöst i januari. Vi ska Nämligen bli föräldrar till en liten tjej. Hon är beräknad till 5 januari.
Att jag var gravid fick vi veta 2 veckor innan flytt, vilket gav oss en väldigt panik. Eftersom det var så tätt inpå flytten så var det ingen idé att skriva in oss hos barnmorskan i Gävle, och när vi väl kom på plats här hade vi ingen aning om hur allt funkade eller vart vi skulle vända oss.
Jag som just då i princip precis tagit mig igenom allt ifrån i höstas bröt ihop flera ggr i rädsla för att vi skulle genomgå samma sak en gång till.
Jag hade en plan om hur vi skulle göra Houston i två år, jag skulle passa på att resa till Ghana äntligen och sedan skulle vi komma hem och jag skulle plugga och sedan efter det var det perfekt att få barn kände jag. Men livet går sällan att planera har jag märkt ett flertal ggr detta senaste 1,5 åren och då även denna gång.
 
Jag var i v. 8 när vi flög över och som tur var med hjälp av HRs hjälp på de företaget Tommy jobbar för så lyckades vi få tag i vår Network lista som gällde vår försäkring. Det är ju så här i USA, du måste ha en bra försäkring för att få bra sjukvård. 
Eftersom vi inte hade fått vårat försäkringsnummer eller försäkringskort så fick vi stå för dem 2 första besöken själva, som vi som tur är kunnat skicka in kvitto på till försäkringsbolaget i efterhand. Det hade kunnat bli en dyr historia annars.
 
I vecka 10 fick vi en tid hos läkaren, och denna läkaren är så himla underbar. Det är nämligen så här att man inte går till barnmorskan som i Sverige, man går till något som kallas OB/Gyn och här har man sin läkare, en läkare som är med hela vägen från dag 1 på inskrivningen till förlossningen och han förlöser dig även. Känns otorligt bra och tryggt. 
Mer om hur det är att vara gravid i USA får bli i ett annat inlägg.
 
Eftersom jag är anlagsbärare till en sjukdom som heter Hunters sjukdom( som min bror olyckligtvis har) Så 
ville vi ta ett gentest på barnet, för att veta om det var en pojke( sjukdomen drabbar bara pojkar) och om bebisen hade denna hemska sjukdom. Detta gick väldigt snabbt här, vi fick tid redan veckan efter, alltså i v11. Vilket var perfekt eftersom ju tidigare man vet desto mindre väntan kände vi.
Provet som togs var ett moderkaksprov, som tas genom att man går in med en lång nål och tar en bit av moderkakan som man sedan gör en odling på. Med detta prov kan man även se Down syndrome och  trisomi 13 bl.a  men i vårt fall kollade dem könskromosomerna först.
Jag vägrade få ett samtal till där dom talar om att mitt barn var sjukt så vi gav do Tommys nummer.
 
Dagen innan midsommar alltså 4 dagar efter provtagning ringde dom upp och berättade att vi väntade en flicka för Tommy.
Tommy kastar sig på telefonen och ringer till mig och jag hör när jag svarar att han låter väldigt glad.
"Du ska bli mamma Lina....vi ska få en dotter". Säger han. Känslan som sköljer över mig just då är helt obeskrivlig, det var precis som där och då fick vi vårt klartecken, vi kunde börja njuta av att få vara gravida.
Jag kan säga att jag började storgråta, fick inte fram ett ord mer än " åh herregud". 
Efteråt skratta och grät jag samtidigt, tårarna spruta och lyckan var så stor.
 
Nu har vi redan hunnit gå lite mer än halva graviditetet och jag är i v22(21+4), det känns så fantastiskt att få uppleva det här. Vi har börjat köpa kläder och i veckan fick vi hem vagnen samt köpte spjälsäng och skötbord. För många är det lite tidigt men väldigt likt mig, jag vill inte stå i sista minuten;)
 
Igår fick vi äntligen komma på Rutin Ultraljud! Vi har redan innan gjort 4 små ultraljud, dem är väldigt noggranna med att allt ska se bra ut här och kollar gärna en gång för mycket än för lite. Men detta ultraljudet var något speciellt, vi fick ligga länge och se på henne, allting mättes och kollades så det stod rätt till. Hon gäspade, höll för ögonen,sög på underläppen och var så himla fin. Hon har iaf ärvt mors uppåt näsa;)
Allt såg perfekt ut, vilket kändes som en stor lättnad. Jag var jättenervös innan Ultraljudet, strax innan trodde jag att jag skulle kräkas. 
Nu längtar vi bara ännu mer efter att få se henne. Undra hur hon kommer se ut? Vem hon kommer vara? Vilka drag hon får? Osv 
 
Hela kvällen låg jag och beundrade de 4 ultraljuds bilderna vi fick med oss hem, har fått några andra tidigare men dessa var ändå de bästa.
Igår var verkligen den bästa dagen på dessa 3 månaderna vi varit här,sån glädje och energi har jag inte kännt på väldigt länge... Det är påväg mot en förändring nu och jag tänker tillåta mig att njuta till fullo efter allt det här!
 
 
 
 
Igår flög vi hem... Hem till vår nya vardag här i Houston. 3 veckor går så otroligt fort, men vilka sköna å underbara veckor jag har haft! De sista 12 dagarna har varit kompletta sedan Tommy och Viggo kom, men dessa veckor har tankat mig med så mycket kärlek. Jag är och kommer alltid vara en familjemänniska, min familj betyder verkligen allt för mig. Jag har hunnit med mycket denna gången, i vanliga fall brukar det bli väldigt stressigt med så få dagar då man är hemma, man ska hinna träffa alla och dessutom hinna med och ha lite semester och hitta på något... Så därför valde jag att åka hem några veckor tidigare för att ha några dagar på mig och träffa vänner, släkt och Familj innan mina älsklingar kom för att då fokusera på att hitta på saker ihop och ha en mysig semester, det har verkligen blivit toppen! 
Jag har valt bort allt vad internet (Dvs. Blogg, fb å instagram) för att fokusera på att ha det gott och det har varit så skönt! Lite bilder har väl kommit upp ändå men känns skönt ändå.
Det har blivit en del shopping hemma i SWEA, väskan var full när jag åkte till Sverige och på vägen tillbaka blev det en rejäl ompackning och jag passade på att fylla både men egna och Tommys också med allt jag ( för det är mest jag kan jag erkänna) hade shoppat. Men det var saker som var nödvändiga framöver så det är inget krimskrams;) 
 
Igår flög vi ifrån Köpenhamn och allt gick smidigt och bra. Eftersom vi inte hade bokat resorna samtidigt fick vi ta olika flyg hem med 5 min mellan avgångarna ifrån Kastrup. Vi försökte byta så jag kunde åka med Tommy och viggo (eftersom min första flygning var med SAS och måtten  för hur stor Viggos väska får vara är tokiga å dom inte kunde åka med) men det skulle kostat oss 19 000 kr i mellanskillnad så vi skippade det och fick åka 15 timmar på varsitt plan istället, det gick det med. 
Jag flög köpehamn-München-Houston och Tommy och Viggo Köpenhamn-Frankfurt-Houston min resa mellan München tog nästan 12 timmar, det var det längsta jag varit med om. Och det kände i kroppen när jag kom fram kan jag säga, har ganska svårt att sova sittandes så man var rätt mör när man kom hem och hade varit vaken i över 20 timmar. Det blev sängen direkt även om klockan bara var 17 och vi sov till 23 och sedan var jag ute med Viggo för att sedan gå tillbaka och sova till 5.30 ungefär... Var utvilad idag när jag vaknade och Tommy åkte till jobbet efter 8 tiden. På nått sätt känns det skönt att vara tillbaka till vardagen igen.
 
Att vakna upp i Houston imorse kändes förvånandsvärt bra ändå. För några dagar sen kändes det hemskt att behöva lämna Sverige men väl på plats här så känns allt bra ändå, det är mycket vi har att se fram emot nu det sista halvåret av 2014, och 2015 kommer bli ett oerhört händelserikt år;) 
Om 3 veckor åker jag och Tommy en vecka till Vancouver-Seattle för konferens där. Ska bli kul att se lite av Canada och en ny del av USA. Anlednigen till att jag ska följa med är för att det är lite speciellt med denna konferensen, dem har "spouse program", alltså ett program för partnern till de som jobbar... Kan ju vara lite kul att uppleva?;) 
Sedan har vi funderat på att ta någon veckas familjesemester i höst då vi har några veckor att plocka av.
Annars väntas det en del besök under hösten, ska bli skoj.
 
Nu tänkte jag laga lite lunch och sedan ta tag i all tvätt som ligger i resväskorna i hallen. 
 
Alla har vi människor runt omkring oss som får oss att må sådär fruktansvärt bra, som fyller på dig och skänker dig mycket energi, gör din dag och när du kommer hem är du pigg, glad och känner verkligen lyckan till livet och hur otroligt tacksam du är över att ha träffat dem. Eller hur? Kanske har du många sådana, kanske har du bara någon enstaka.
 
Sedan har du människorna som är tvärtom, de mår aldrig bra, har alltid något att klaga på och ser hellre det mörka än å försöka hitta det positiva i det mörka, och oftast använder dem dig som psykolog, för du e ju alltid så himla snäll och gullig och lyssnar och orkar med. Du är ju en så himla bra vän.... Men du själv kommer hem och du är tom och trött och energilös... Dessa är energitjuvarna.
Oftast glänser dem i dina misslyckande och ler mot din olycka och hatar att se dig lycklig. Dem gör allt för att du ska välja fel val för att du inte ska vara lycklig och glad.... Detta är dock rätt omedvetet ifrån deras sida, men deras avundsjuka inför din lycka är starkare än er vänskap. 
Så frågan är är det värt det? Ger dessa människor dig det du behöver och för dig framåt i livet?
 
Vad är det för fel på människor?? 
Det är tabu att få vara lycklig och det är tabu att erkänna sin olycka inför andra.
 
Jag har de två senaste dagarna umgåtts med två personer jag verkligen tycker så mycket om, två stycken som alltid fyller på mig med sprudlande glädje och energi när vi ses, den ena är min älskade syster och den andra är en gamal kompis och kollega i från Göteborg som jag inte träffat på flera år.
Bägge dessa människorna är två som är väldigt lika mig, vi är för snälla, gillar människor och vill vara alla till lags.
Men alla tre har vi samma åsikt, vi måste bli bättre på att tänka på oss själva och sluta bry oss så mycket om andra å "ta hand om " andra... Människor som inte ger ett skit tillbaka som bara kommer när de behöver hjälp och stöttning eller som hör av Sig när dem själva har lust. 
Alla la säger vi samma sak " jag är hellre ensam på riktigt än i en relation med andra människor där jag känner mig ensam". 
 
Det ett är dags att ta tag i det helt enkelt, rensa bort, ta avstånd ifrån de människor som inte skänker någonting annat än irritation, sorg lr energilöshet.
Jag får inte ut nånting av att ha människor runt omkring sig som är avundsjuka eller stör sig på mig och mitt liv, vad är det egentligen exakta anledningen?
Vi jämför oss för mycket med andras liv och glömmer av att se på det vi har.
 
Jag kommer inte heller låta bli att tala om att jag mår bra och är lycklig... Varför ska jag dölja det bara för att människor runt omkring mig "kanske känner sig " sämre eller kommer bli "avundsjuka"? 
Avundsjuka på vad? Att jag mår bra och har valt att leva så? 
Det är faktiskt upp till var och en av oss att välja hur vi ska må, självklart inträffar det saker i livet som r oss att må kaos.... Men tyvärr så väljer vi faktiskt själva om vi vill stanna kvar där nere eller om vi väljer att göra något åt situationen så vi kan må bättre.
Varför ska vi svara "det är bra" när vi får frågan "hur är det?" Oavsett hur vi mår.... Just precis det är normen, för svarar vi som min vän gjorde idag "det är verkligen jättebra, jag har nog aldrig mått bättre faktiskt" får det en att haja till och antingen tänka " Ne  du mår inte bra eftersom du måste hävda dig" eller    " ok skrytmåns"..men eftersom jag känner min tjejkompis trots att vi inte hade träffats på 4 år så kände jag faktiskt att ja hon menar det hon säger och kunde verkligen glädjas med det. 
 
Varför har vi människor så himla lätt att missunna varann glädje och välmående?! Varför inte ryckas med i varandras glädje och verkligen glädjas med varann? Det ger så himla mycket mer än att hela tiden missunnas och vara avundsjuka på varann... Eller på ett falskt sätt säga " vad kul för dig jag är glad för din skull" för det är också ett typiskt svar För så säger man ju av artighetsjäl, men tyvärr det hörs så tydligt när du tänker motsatsen under tiden, det märks i röst och kroppsspråk. Istället, var ärlig och tala om att du är avundsjuk då eller så säger du ingenting.
 
Det här är sista dagen i mitt "jag ska ta hand om dig och lägga vingarna om dig" liv.... Kom gärna till mig om du känner att du skulle gjort samma för mig, om inte? Nej då har nog vår relation inget oss att ge längre...
Fråga gärna hur jag mår om du vill höra det ärliga svaret, om inte? Nej då är nog inte en vänskap något för oss.
kan du inte glädjas åt min lycka och känna glädje tsm med mig så ska vi nog helt enkelt lägga ner det vi har för det är inget som ger mig något längre.
Måste du hela tiden lägga till nått som ska låta lika bra eller bättre för att du känna dig " bra" inför mig... Då ska du nog börja fundera på varför.
 
Detta är inget " jag är bäst, mitt liv är perfekt" eller riktat till någon speciell... Utan helt enkelt ännu ett inlägg i ärlighetens namn, att få ut känslor jag länge bärt på.
Nej jag tror inte att jag är störst bäst och vackrast det handlar inte om det... Jag är bara så sjukt trött på att  få höra hur bra vän jag är som alltid finns och ställer upp eller leka psykolog åt människor som interns ge ynka en tanke åt mig när jag verkligen behöver det... Alla har dåliga perioder i livet och alla behöver vi vänner som då finns.
Människor som ska prata om mig och mitt liv är tyvärr inga människor jag är intresserad av, inte heller dem som bara kan glädjas med mig när jag mår dåligt.... 
 
Det är dags att bli lite ego folket och börja ta hand om oss själva och tänka efter vad vi mår bra av... Sluta ha så in i helsike mycket åsikter om andra och hur folk lever sina liv ingen mår bra av det...Detta är min start... Hur väljer du att börja din?