När du gör en sån här resa som vi just nu gör får du perspektiv på så himla mycket. Många dagar är jäkligt bra, men många dagar är dippar och vissa dagar är känslan av panik väldigt nära. 
Det du gjorde för han du älskade var att ge upp allt ditt för att han skulle kunna utöka sitt CV. Det är en känsla jag har haft många ggr...det låter jävligt elakt men ja, egentligen är det så, för att jag hade aldrig flyttat hit till USA annars. Lyckligt lottad för att jag fick chansen, en stor erfarenhet, absolut, men ju närmare vi kommer förlossning känner jag mig på helt fel plats på jorden. 
Känslan att inte kunna ha möjligheten att ge sina föräldrar tid med sitt barnbarn är fruktansvärt. 
Även om vi hade bott i Gävle hade möjligheten varit så mycket enklare då det går tåg i mellan och bilen tar bara några timmar, och möjlighet när du ändå är mammaledig. 
Det känns tomt, ensamt och skrämmande att få sitt första barn på andra sidan jorden, riktigt tufft faktiskt. Ingen möjlighet till hjälp
Om något skulle hända, och det spelar ingen roll hur mycket folk hör erbjuder sig att hjälpa till, det är jätte gulligt men tyvärr blir det aldrig samma grej. 

När du åker bort ifrån allt så får du så mycket insikter, hur mycket personer betyder och hur mycket du uppskattar att ha dem i ditt liv, att inte få tillbringa tiden med dem är för mig fruktansvärt. 
Vi har träffat otroligt fantastiska å underbara vänner här, och jag uppskattar dem alla, men vännerna hemma har en speciell plats. 

Du hinner fundera så mycket över ditt liv och hur du vill ha det och det finns så mycket småsaker i livet du hade uppskattat att ha just nu. 

Att leva i en amerikansk kultur är något som inte passar mig, det är speciellt och jag blir ofta rädd över hur man ser på varandra här, människor och djur, miljö etc. 
En erfarenhet även där, det är nyttigt, absolut. Men för att vara helt ärlig, jag önskar att jag hade en möjlighet att kunna välja att få flytta hem. 

Jag trivs bättre än i början, vi har börjat få en vardag... Men fortfarande känner jag att jag var nöjd hemma.
I mitt fall har jag varit en person som flyttat runt mycket, och Gävle skulle inte bli min hemstad heller, men jag hann bygga upp en trygghet där, jag var nöjd och jag var nöjd med det jag hade där. Livet kändes komplett i stort sett, det enda jag saknade var utbildning och barn.
Jag kände att jag beredd på att landa, ha något fast. 

Jag ångrar inte flytten hit men ibland hade det varit skönt att få avsluta det här och komma hem å äntligen få landa. Livet här är inte ett liv som passar mig. Kanske passar det många andra, och kanske hade folk kunnat ge vad som helst för att byta med mig och jag vet att många reagerar när jag frågar om dem vill byta..." Hur kan du klaga?"..."Gud vilken erfarenhet".." Once in a life time"... Jo visst, men någon gång hade det varit skönt om någon hade förstått mig, jag platsar inte i USA, i Texas, i Houston. 
Jag är en familjemänniska, älskar promenera med Viggo i skogen, hundträning, göra allt det där vardagliga sakerna som många säger att jag kommer hinna tröttna på när vi väl kommer hem. 

Jag ska bli mamma, jag vill inte flänga längre, jag vill ha en fast punkt, ge min dotter en trygg tillvaro. Hur kan jag klaga? 
Jag klagar inte, jag har självinsikt... Vilket för mig tyder på en stark personlighet och självkänsla... Eftersom jag helt ärligt här och nu blottar mig själv. 

Vanliga jular brukar jag tillbringa kvällen före julafton hemma hos min älskade mormor med min syster. Vi brukar dricka vin, äta ost och kex och lite ris alá Malta och hon brukar bjuda på choklad. 
För mig är det en kväll som betyder mycket, att få dela denna kväll med  två av dem finaste kvinnorna jag känner. Sitta där med levande ljus och små prata, oftast brukar det bli sent och mycket skratt. 
Jag vet att även min fina mormor uppskattar kvällen mycket då det är sällan jag och M är i hemma i stan samtidigt. 

Ikväll blir kvällen annorlunda. Vi ska laga julmat, fixa skinka, rulla köttbullar, göra rödbetssallad och steka prinskorv. Mest för att slippa stå med detta imorgon och kunna ha en mysig julafton. 
Jag hoppas kunna se Kalle Anka på SVTplay imorgon också. 

I år känns allt väldigt konstigt, fejkat och nästan lite trist men samtidigt häftigt, förväntansfullt och spännande. 
Varje kväll blir "nehe ingen bebis idag heller" och just nu känns det som att hon tänkt stanna där inne till Januari faktiskt. 
Fortfarande känns förlossningen långt borta Och jag undrar om jag någonsin när dagen väl kommer, kommer känna mig mentalt förberedd. 
Varje litet tecken på värkar de senaste veckorna har gjort mig fruktansvärt nervös och rädd, mycket känslor som kommer upp och har alltid kännt "nej inte idag är ju inte där än"...  

Har varit väldigt lugn inför detta hela tiden annars... 
Jag är inte speciellt rädd för smärtan utan mest för alla känslor som ska svämma upp. 
I 12 år har jag ändå gått å undrat och vetat att jag kanske aldrig kan få ett friskt barn på naturlig väg och plötsligt står just den dagen här framför mig. Det är inte bara lyckan över att bli mamma och få sin älskade lilla flicka på bröstet, för mig är det så mycket mer. Jag är så oerhört tacksam för henne, att livet valde att ge mig denna vackra gåva utan att jag ens just i det tillfället bad om att få den. 
Hon är lite som ett speciellt mirakel. 

Jag är en människa som tror på ödet, där skiljer vi oss åt jag och T.. Men enligt mig finns det ingen annan förklaring till att hon snart är här. Ibland visar livet helt andra vägar än planerat och lyckan står där med sin glans. 
Ang. Vår lilla tjej så är det känslor som för någon som inte levt i samma familjesituation eller befunnit sig i närheten dessa år är svåra att förstå tror jag. 
Jag tror att jag kommer ha svårt att förstå att hon är vår på väldigt länge, jag kommer älska sönder mig i denna lilla varelse men det kommer vara svårt att inte gråta av lycka många ggr när jag ser på henne. 
Det jag är rädd är för är att det ska bli så stor känslochock att kroppen inte vet hur den ska hantera det... Resten är jag inte ett dugg rädd för gällande förlossningen. 

Sist när vi var inne på TIllväxt ultra ljud så fick vi även se henne genom 3D ultra och bara genom där såg man lite hur hon såg ut, för oss ganska tydligt. Hon är så otroligt fin och vi tittar på den lilla ultra ljudsbilden flera ggr om dagen, beundrar, studerar och ler. Det är svårt att förstå att hon nu ligger där inne och inom 2 veckor är hon hos oss. 

Imorgon är det julafton, 24 dec och bilder ploppar upp på Instagram och fb att Sverige börjar fyllas med snö, det är vitt på marken och många förbereder inför morgondagens julfirande. Jag längtar efter mina nära så jag spricker, tur det bara är en månad till mina föräldrar äntligen kommer hit så vi får kramas i 10 dagar! 
Folk sitter ikväll bänkade i sofforna och spelar uppesittar- bingo och dricker glögg. 
De minsta ligger snart i sina sängar och är förväntansfulla inför morgondagen. 
Många ligger nog även med klumpar i magen, känner sig ensamma och bortglömda. 
Julen är en av de största traditionerna och ger så mycket känslor, både positiva som negativa.
Jag önskar verkligen att alla hade kunnat få en mysig och vit jul med snö, inget bråk och inte massa alkohol, och en liten tomtegubbe som ger alla en liten klapp. Tänk på att julen är en kärleksdag, om vi är dåliga på att visa kärlek så låt iaf julafton vara en dag av kärlek och mys, framför allt för barnens skull. 




Fjärde advent idag, alla redan. 3 dagar kvar till dopparedan, 10 dagar till nyår och 14 kvar till BF. 
Snön lyser så klart med sin frånvaro men inne i vår lya är det både kallt och juligt. 

Amerika går all in när det gäller jul, överallt spelas julmusik, på radion, i alla butiker, i lobbyn nere i vårt complex, ja till och med på sjukhuset där vi har våra veckokontroller och även har förlossningen. 
Det börjas i slutet av oktober så du säkert ska hinna tröttna på allt vad julen heter redan före jul. 5 låtar på repeat, över allt och den när Bing Crosby  i högtalaren sjunger " it's beginning to look a lot like Christmas" med sin Allra mysigaste röst så känns det bara helt jätte knäppt att vi sitter här i Texas, på andra sidan pölen och har runt 15-20 grader varmt och kommer bara vara jag,T å vovven på julafton. 
Lite julmat blir det och en liten strump-paket var sedan har vi valt att inte köpa något mer till varann i år. 
Istället har vi lagt alla pengarna på vår dotter, alla grejer som behövts köpas samt att vi valt en 3 session photos på motherhood center, där du kunde få maternity photos före hon kommer , new born photos runt 10 dagar efter födseln, samt family photos någon gång under första året. Bra deal ansåg vi, det är finare minne än massa materialistiska ting, och vi ska även sätta upp ett sparkapital till Henne. 

I onsdags var vi på TUL samt veckokontroll, allt såg väldigt bra ut. 
Hon vägde då 3111 g och ökar 12 g om dagen ungefär så vi räknar med en bebis på runt 3300 gram. 
Tillbaka på veckokontroll igen på tisdag och hoppas att det hänt något mer. 
I Helgen har jag haft fullt med energi och vi har hunnit julstäda och jag har äntligen fått storstädat köket. 
Imorgon blir det köttbullelagning. 

Julafton ska vi fira för oss själva och på juldagen blir det julmiddag med våra vänner i komplexet. 
Vi ska alla laga vår traditonella julmat ifrån vårt land och ha lite paketlek. 

Nu är det sovtajm och i morgon går vi in i v39! 
Natti natt!