Min roomie Ingrid har nu rest till kina för att därifrån åka tranzebiriska järnvägen upp till rysslad å flyga till Roskillde, va full i några dygn å lyssna på massa musik för att slutligen hamna hemma i lägenheten på Rubinas igen,en  resa som ska ta två måndaer.
Det kommer bli tomt...
Tomt för att ingen kommer komma hem hoppandes glad, sprallig i övertrött kl halv tolv på kvällarna.
Tomt för att ingen kommer störa sig på mitt bråk i köket om morgonen.
Tomt för att ingen kommer bry sig om jag sätter på tvätt maskinen vilket som helst tid på dygnet.
Det blir inte heller massa popcorn längre å häng i soffan med varsin PC i knät,några koppar te och lite slö prat.
Jag har ju trots allt bott här under samma tak me denna varesle i 3 månader nu och på dessa 3 månader har vi aldrig varit osams...I´ve got a friend for life! ;P
Vem ska nu komma hem bärandes på något å vara överlycklig över att hon fyndat nere bland förrådet igen?

Igår vert det avskeds/bursdagsfest för henne vilket blev en väldigt kul kväll med öl-spel,kina-tårta,fina gåvor,jag-har-aldrig-leken och kunvagnsrace in till krogen.

Måste erkänna att trots att det bara var drygt 3 timmar sen hon gick ut av dörren så känns det tomt. Det känns trist på riktigt och jag kommer sakna henne väldigt mycket, vi hann ju aldrig käka frukost på balkongen ihop. Sen när hon är tillbaka bor jag ju inte kvar, tur att det då kommer vara en trikk imellan ulevål å rubinas.

Krysser fingrarna å önskar min vän lycka till nere i china town och hoppas hon får en super resa!!

Jag tror jag är redo å binda mig nu.
Jag tror faktiskt att jag är nöjd nu.
Jag tror att jag är sjukt lycklig nu.
Alla människor har vi nackdelar och egenskaper folk stör sig på,det finns ingen som är fel fri och det är väl bra?! För hur skulle d se ut om alla var fel å prolemfria...vi hade alla varit rätt tråkiga, ospännande och väldigt lika.
Och hur skulle det då gå med att "solla" ut å hitta den man verkligen är rätt för, för exempel?

I över ett halvår förnekade jag mina känslor för min Pojkvän. Jag tyckte så mycket om honom, det visste nog alla men när han ställer sig å erkänner sina känslor för mig påväg in till krogen en lördags kväll i början av september så gjorde jag klart för honom att vi ALDRIG skulle bli ett par.
Varför?
Jo för jag hade nettopp brutit med mitt ex, gått igenom det värsta året i mitt liv och var så otorligt säker på att jag kunde inte leva i ett förhållande utan bråk, skrik,å psykisk ohälsa.
Jag André var bara väldigt fina vänner och det tänkte iaf inte jag förstöra...jag hade ju bara bott i Oslo i 3 veckor.
Medans jag stod lutad mot en vägg och tittade bortåt ut mot gatan å förklarade just varför han aldrig skulle kunna fånga mig så lutade han sig över mig med händerna i väggen å bad mig se på honom in i ögonen. Tårarna brände bakom mina ögon just då, å jag sa nej. Han bad mig ännu en gång.
När jag väl gjorde det säger han något jag aldrig kommer glömma.
"
Lina jag VET att du haft ett helvete med dig själv å allt runt om detta året, och jag VET att du kan vara jävligt svår å leva tms med...men jag skiter i det Lina, jag vill faktiskt ha dig och jag tänker kämpa för det och jag tänker få dig att må bra...jag VET det kan bli svårt..men du är en av det finaste människorna jag känner Lina"
Men jag vägrade förstå att någon skulle kämpa för å få en galning som mig.
Så jag sa att det aldrig skulle gå.

Jag förnekade, försökte hitta felen på honom elt enkelt för även den perfekta killen har nackdelar speciellt om man letar.
Men hela tiden har han stått kvar, självklart har han tagit åt sig, jag har säkert verit fruktansvärt elak....så varför ville han stå kvar?
Jo för orden utan för Horgans i Oslo 7 sep var äkta och sanna...
Han ville ha mig och han skulle kämpa.
Han kämpade i ett halvår för å vinna mitt hjärta. Vad Romantik är för dig vet jag inte men enligt mig är det mest romantsika jag varit med om. Det slår alla rosor, presenter och middagar i världen för jag har med mig något så mycket mer vackrare och det är äkta kärlek från en person jag älskar av hela mitt hjärta. Någon som har lyckats attt göra mig lycklig och visat att jag kan visst leva i ett förhållande utan massa bråk,skrik å psykisk ohälsa...och jag är bra som jag är, jag kan visst bli älskad av någon som är bra.

En tjejkompis sa till mig på en fest när André satt brevid " äkta kärlek är när någon har kämpat för en, när någon verkligen vill ha en då kämpar personen en längre tid oavsett vad den går igenom det är så jag kallar kärlek" om hon syftade på oss eller om det bara var något som flög ut på fyllan har jag ingen aning om men det fick iaf mig att tänka till.

När min jobbar kompis frågade mig idag om vad jag skulle göra om han plötsligt skulle lämna mig så behövde jag inte ens tänka. Han kommer inte lämna mig. Då frågade hon jag skulle kunna lämna honom. Nej jag kommer inte kunna det, det känns som på riktigt.
Det är Trygghet,tillit och vänskap 3 stora egenskaper jag anser ett förhållande ska ha och det är första gången jag gott kanb säg att nej vi kommer inte lämna varann om inget "hemskt" eller "dummt" skulle ske..men varför ska nått sånt ske? Jag kan säga med gott samvete att vi har det riktigt bra, väldigt bra.

Kalla mig naiv eller ung å dom, vad du vill men detta är något fint,vackrt och en början på något långt å stort...jag är så otorligt nöjd helt enkelt vilket hon som "aldrig" är nöjd har svårt å säga.
Inte bara det att han är en otorligt fin å fantastiskt människa utan han kan t.om diska,städa och laga mat...t.om tvätta! Han ERBJUDER sig och han håller saker han lovar. Det är då man kan lägga tiden på att njuta av det fina ist för att tjata å bråka.

Man kan aldrig förutspå framtiden eller veta vad som händer i livet...det ksulle ju inte heller vart roligt å leva så men för mig så finns bara en människa jag vill leva med och bara en jag tror att jag skulle klara av å leva med och det är André Ericsson helt enkelt,utan tvekan eller förnekan!