I natt var det en vecka sedan allting tog nu turn och drog i gång. 
Jag vaknade 2.42 av en kraftig "mensvärk" och en stund senare kom en till, jag var tvungen att gå upp och gå å där kom en till, jag kunde inte gå heller så la mig igen men det kändes inget bra det heller. Plötsligt kom värkarna var tredje min å höll i sig i allt ifrån 30 sek, upptill 1,5 min. Redan när jag hade haft tre värkar säger T att vi måste åka in. 
Jag som var övertygad att det skule gå över vägrar å säger att vi väntar tills det hållt på en timme så det inte är falskt alarm igen. 
Så håller det på en stund och jag kommer med smarta idéen att jag ska ta ett varmt bad då jag hört att hjälper det inte så är det dags. 
"Ska du bada NU?!" Säger T lite nervöst... Men jag ska bada. 
Tycker d hjälper lite och säger att det nog börjar gå över igen. 
Men oj så fel jag hade, en timme senare ( kl 4)  är vi inne på förlossningen och jag som prompt ska gå, kan nu knappt gå när värkarna kommer. Det gör ont ont, och när vi väl är framme vid receptionen utbrister Tommy "Well.. I'm think she's ready now!" ...å receptionisten skrattar " yeah it seems like she is". 
Jag orkar inte skriva in mig själv kan knappt stå upp och vi behöver inte vänta länge lnnan vi kommer in på kontroll. 

Tidigare under dagen hade vi varit hos läkaren och fått tid för igångsättning kl 6 på morgon den 8/1, och på vägen hem skojade vi om att det kommer säkert dra igång nu i natt bara för det. 

Jag är redo för att läggas in och jag kan just i det tillfället knappt prata pga att värkarna tilltar allt mer. 
Dem kör in mig på förlossningsrummet och ganska omgående gör dom i ordning epiduralen och jag längtar så efter att smärtan ska försvinna å tänker "håll ut, snart är det borta".
Epiduralen måste sättas i sittande läge där jag ska sitta helt stilla och skjuta rygg. Med en stor mage och regelbundna onda värkar är denna uppgift hemsk. Jag försöker allt jag kan men tyvärr går det inget bra. Till slut sätter som den på plats men efter 30 min har den fortfarande inte gjort någon värkan. Jag får återigen sitta upp och dem drar ut den lite då dom trodde den satt för djupt. Värkarna blev genast mycket värre och jag tror jag ska krypa ur skinnet och dom bestämmer dig för att sätta en ny igen, denna gången med epidural och spinal. Vilken skillnad! På en gång kickar spinalen in och T som lämnar en skrikande kvinna när han går ut ur rummet kommer in 20 min senare till en lycklig och väldigt glad Lina. 
Klockan hade då redan hunnit bli 8 men tiden har gått så fort och redan där kände jag att detta kommer bli bra. 

 Befrielse efter bedövning! 


Det är äntligen dags! Vi är redo! 


Jag som trodde att jag skulle vara livrädd och nervös inför detta och när jag låg inne, kände ett väldigt naturligt lugn och mådde toppen. 
Tiden sprang på väldigt fort och redan kl 11 var jag fullt öppen. Klockan 12 kommer min läkare och det var dags att börja krysta ut vår bebis. Dock fick vi avbryta och vänta lite till då hon låg för långt upp i bäckenet. Kl 14 gjorde vi ett nytt försök men då utan läkare och fick avbryta igen för att invänta läkaren. 15.30 var han på plats å vi körde igång på riktigt. Jag kände inte att det var speciellt jobbigt och försökte hela tiden fokusera på målet. Dock tog det längre tid än vad jag förväntat mig,på film går allt så mycket fortare;) 
I slutet hände det väldigt lite och dom pratade om att värkarbetet hade avtagit och jag hör flera ggr hur dom pratar om kejsarsnitt. Till mig säger dom att det inte ska bli något men jag hör hur dom nämner det flera ggr. Varje gång tar jag i ännu mer och hoppas att något ska hända, och hon flyttar sig mm vis säger dom. 
Det beslutas om en sugklocka och jag blir lite orolig, då jag har hört grejer om denna men intalar mig själv att dem vet vad dem gör. 
Efter 45 min med sugklocka kommer hon äntligen ut den 7/1 kl 18.10, vår lilla lilla bebis. Hon skriker på en gång och allt verkar vara bra. Det utlöstes ett jubel i rummet och jag är just då så upprymd av känslor och intryck och gråter och skrattar på samma gång. T utbrister " kolla Lina hon är ju jättefin!!" Och hon läggs på mitt bröst. Jag vet knappt vad jag ska säga minns bara att jag säger "hej" flera ggr och är just då den lyckligaste i världen. Äntligen ligger denna lilla fina varelse hos mig, på mitt bröst. En stund senare måste dom väga och mäta henne och hon är 51 cm lång och väger 3360 gram. T följer med in för att ta massa kort.  Jag hör hur hon skriker. Efteråt lägger dom henne återigen på mitt bröst och vi har en timmes "skin to skin" stund . Alla går ut och vi får vara själva med denna underbara lilla sak. Vi är just i det tillfället så himla lyckliga. 

Lycklig och stolt pappa, får hålla sin dotter för första gången <3

Efteråt skjutas vi upp till vårt familjerum som ska bli vårt hem några dagar. Vet inte riktigt hur det är att bo kvar på sjukhuset i Sverige men här var det verkligen ingen hit. 
Samma kväll vi kom in så satte det upp en plan för närmsta dygnet, bl.a att dem skulle komma in å bada henne kl 4 på natt, samma natt.  Då hade jag varit vaken ett dygn. Var fjärde timme så kom dom in å kollade min feber och mitt blodtryck då jag fick feber under förlossningen. 
Temperaturen på rummet var helt skruvad så antingen var det jättekallt eller jätte varmt inne på rummet hela tiden. 
I stort sett var det någon inne på dygnet var 20e min. Jag sov ingenting i stort sett på dem nästan 3 dygnen vi var inne. Tyckte nästan det var värre än själva förlossningen. På torsdagen kändes det så skönt, Minna verkade lika trött som oss och bara sov och ville äta en gång i timmen ungefär. Vi längtade och såg fram emot att få sova, den planen sprack kl 23 när dem kom in och sa att hon hade för höga billirubinvärden, det vill säga gulsot och var tvungen att sola hela natten och nya prover skulle tas kl 5.30 morgonen efter. 
Där bröt jag ihop totalt och när d la henne under lamporna och hon skrek sig blå och jag inte kunde ta upp henne mer än att amma henne varannan timme, det skar verkligen i hjärtat på mig. Vi fick sova i skift, T när Minna åt och jag medans T stod vid hennes balja och försökte få henne till ro under lamporna. Minna skrek och skrek och det slutade med att sköterskan visade T att man kunde ta en gunmihansske och trä på  handen och låta henne suga på lillfingret, men ändå kunde jag inte slappna av och somna. 

Multitasking dad! <3


Vid 11 på fm dagen efter visade sig att värdena hade gått ner men dom ville ändå fortsätta ha koll och hon fick sola fram till efter lunch sedan kom dom in vid 15 och tog ett nytt prov och och vid 18 fick vi äntligen svar på att vi skulle kunna få åka hem. 
Hela fredagen var vi alla tre så trötta och utmattade efter sömnbrist så vi Sov hela dagen i stort sett, T sov i genom nästan alla rums besök medans jag hade lite svårare för det. Det slutade med att dem fick sätta upp en lapp på förre att folk inte fick komma in. 
Förutom sköterskor och läkarbesök så springer det runt massa folk som ska scanna ditt dropställ, försäkringssnubbar, fotografer som vill ta kort på dig och ditt barn och sälja bilderna till dig, nån gubbe som vill komma in å göra en koll så ni fått god service och är nöjda med er vistelse. 
Det är svårt att få en chans att vila och återhämta sig. 

Vi fick äntligen åka hem kl 20 på fredagkvällen och med oss vi tog vår lilla isbjörn. 
Att komma hem var så underbart, sängen har nog aldrig varit skönare! 

När vi kom hem väntade Viggo på oss  och vart så klart jätteglad att se oss. Första dagarna var han lite skeptisk mot Lillan men redan efter någon timme hemma välkomnade han henne genom att slicka henne på fötterna. Hon är accepterad i "flocken" och han är nu väldigt ansvarstagande, å är precis som han vill hjälpa till att ta hand om henne. Otrolig lättnad för oss, som varit lite nervösa för hans reaktion. Jämt ligger han och passar å vaktar på henne om jag lämnar henne i sängen eller i nestet t.ex. Är fantastiskt hur dem fungerar, djuren! 
Mys på hög nivå! 


Dagarna har sprungit på fort här hemma och redan är vår älskade lilla tjej en vecka gammal. Det är otroligt häftigt att se hur fort hon utvecklas och hur mycket nytt som händer varje dag. Så att tiden går fort, och att man ska ta vara på ögonblicken är verkligen något som stämmer. 

Jag har börjat repa mig riktig bra igen och börjar känna att energin sakta men säkert börjar komma tillbaka igen. Rutiner börjar falla mer på sin plats och igår var premiärturen med barnvagnen. Kändes lite häftigt;) 
Magen har försvunnit å det känns lite lustigt att vara utan den, men skönt ändå. Inte för att jag kände att den var så mycket ivögen eller att den var speciellt tung när hon låg där inne men ändå en liten lättnad. Fortfarande kommer jag på mig själv att sitta och klappa på "henne" där inne och upptäcker att hon ligger ju bredvid ist;) 

Att få barn är nog det häftigaste jag varit med om, både känslomässigt och fysiskt. Jag kan titulera mig som mamma, något som känns både naturligt och lite konstigt. 
Men lycklig? Ni anar inte, min egna lilla underbara familj. Denna lilla bebisbubbla vill jag aldrig kliva ur, även om jag vet att vår lilla bebis inte alltid kommer vara så liten, låt tiden gå långsamt.  Jag älskar verkligen att vara mamma, livet tog verkligen ny vändning och saker som t.ex drömmar å mål, som man trodde var så himla viktigt blev plötsligt väldigt oviktigt just nu. 

Vår lilla Minna är verkligen det absolut bästa som kunde hända!! 

 När vi kom från sjukhuset hade vår fina vän Eva satt upp en välkomstkrans på vår dörr<3 





Vi är i mål! Lillan är i full gång å är aktiv och buffar å trycker på inne i magen, det börjar nog bli trångt där inne;) 
Idag är hon äntligen 100% fullbakad och vi är närmare vår blinddate nu än någonsin. 

Sedan jul har Tommy varit krasslig men är bättre nu och jag har legat och vilat så mycket jag kan för att samla energi inför vad som kommas skall, vilket har bidragit till mycket väntan och mycket uttråkning. Så igår bjöd vi hem våra vänner Lena å Magnus och deras barn för lite fika, vi har pratat länge om att ses men bägge har haft väldigt fullt upp led besök ifrån Sverige osv, så är glad att vi äntligen hann ses. 
Barnen och Viggo lekte för fullt, är kul å se att Viggo utvecklats mycket även där, i början var han skeptisk och skällde en del men ändå vart överlycklig över att någon ville leka med honom. Var kul att se, och min oro för att det ska komma en liten in i huset släppte allt mer, jag tror allt mer på att han kommer ta det bra, så länge vi fortfarande försöker få han delaktig i allt som sker. 

Fick även en present av fina familjen Sjölund, en jätte söt tavla där man kunde rama in kort på Lillan samt hand och fotavtryck! Jätte fint, längtar tills jag får hänga upp den ovanför hennes säng efter hon kommit. Kommer även passa perfekt inne i hennes kommande barnrum när vi flyttat hem, har redan börjar planera.. Längtar så tills vi har chansen att får skapa ett!  
Tavlan till Lills från fam.Sjölund

Idag har vi tatt en sväng in till gallerian å tanken var lunch samt snygga till oss i håret inför vår blinddate, men tyvärr så var söndag ingen bra dag att välja för detta så blev  inget med det och vår lilla sessa kommer ist få möta två penntroll när hon kommer ut. som tur är så kommer hon nog inte bry sig så mycket om detta utan kärlek kommer nog uppstå ändå;) 

Ikväll tänkte vi ta med oss Magen Och Hunden på drive in bio, en ny film av musikalen ANNIE har släppts och perfekt att fördriva tiden i bilen. Lite små häftigt, är vår första! 

Just nu i skrivandets stund ligger vi hela familjen samlade på soffan, samlar energi igen, är inte en barnlek och vara gravid i v.40 och springa runt på gallerian kan jag säga, men skönt å komma ut;) 
Två penntroll, en vovvsing och en bäbismage<3 


Det var en liten uppdate hur läget ligger till, alltså ännu ingen bäsa och vi mår fortfarande bra alla:) 


Vi är förhoppningsvis inne på våra sista dagar med lill flickan inne i magen. Idag är vi i v.40(39+3), vilket betyder 3 dagar till BF. 
Denna sista månaden har nog varit den längsta i mitt liv, fasen vad vi har väntat och väntat, fått förhoppningar om att "nuuu är det nog på g" och sedan gått tillbaka till "nehepp inte inte denna gång heller". 
Men som jag lovat innan så tänkte jag nu äntligen sätta mig mer och summera dessa 40 veckor.... Eller mer hur det funkar att vänta barn i USA. Har fått mycket frågor om detta och känner att nu kan jag verkligen svara på det här för nu är det snart slut. 
Jag kan ju inte riktigt jämföra med någon svensk graviditetsvård mer än det jag hört ifrån vänner så mycket kan vara likt men en del är nog väldigt olikt också. 
Långt inlägg m.a.o;) 

Här går du inte till någon MVC, utan här går du till nått som kallas OB/Gyn. Som ni säkert resan hört så är vården dyr och kostnaden är beroende på vilken försäkring du har samt vilken sorts vård du får. I vårt fall har vi tydligen en väldigt bra så har haft helt otrolig vård. 
Här har man ingen barnmorska, utan en läkare, han är med från dag ett då du skriver in dig till du förlöses. Dock är han inte med under hela förlossningen men hålls uppdaterad hela tiden och strax innan då bebisen e påväg ut kommer läkaren in, och du trycker ut den lille å sen e det klart, och "han har förlöst dig". 

Vid varje besök lämnas urinprov, din vikt kollas, dem tar ditt blodtryck och lyssnar på barnets hjärta. Detta görs av läkarens egna sköterska. Sedan efter träffar du läkaren varje gång och han mäter magen och ni pratar lite om hur du mår och han har i stort sett alltid tid att sitta ner så du får ställa frågor om du har osv. 
Vi skrev in oss i v.10 och för varje försäkring har ett "network" där du har en lista som du själv kan välja OB/gyn läkare. Det finns även en hemsida där du kan kolla upp läkarens referenser och omdömen. Vi har verkligen haft tur, bara det att han peppade oss innan vi tog kromosomtestet på vår lilla betydde så mycket för oss. Vid första besöket tar du även blodprov samt dom tar reda på din blodgrupp. 
Redan efter veckan vi skrev in oss fick vi tid för testet och genetisk konsulation. Hela tiden om vi varit oroliga för något så har extra koller gjorts allt för att inget ska missas. Du får även tider väldigt snabbt till allt. 

Här sker allting Vääääldigt nogrannt och trots att vi bägge pratade engelska skulle dem tvunget ha med en tolk under vårt möte med genetisk konsulent och läkarbesöket för att inget skulle missas. Dock var det onödigt då vi själva förstod och gjorde oss förstådda bra så hon satt mest tyst i ett hörn och fick ta del av vår historia, vilket kändes lite smålustigt. 

Här får du speciella vitaminer utskrivet av läkaren, receptbelagda samt oljekapslar som du ska äta hela graviditeten. Det räcker alltså inte med vanliga "kvinna" osv som man tar i Sverige. Anledningen är nog att mathållningen här i detta land är ju Inte alltid den sundaste. Och du råds att äta hälsosamt, som vanligt typ 3 mål mat, dina tabletter, grönsaker och frukt. 
Mat som du ska hålla dig ifrån är i Stort sett den Samma som i Sverige. 

Från första mötet ( v.10 i vårt fall) och fram till vecka 30 träffas man 1 gång i månaden, sedan mellan v30-35 varannan vecka och från och med v35 till du fött, varje vecka. 

Glukostest tas på alla gravida här för att utesluta graviditetsdiabetes. Samt alla erbjuds ( om man vill)  ett blodprov som visar kön samt kromosomfel på de vanligaste sjukdomarna ( Downs syndrom, trisomi 13 osv) från och med v.15, men i vårt fall behövde vi ta ett moderkaksprov så tidigt som möjligt vilket kan göras ifrån v.11. 
Vi hade även valet att ta blodprovet om vi ville då det kan tas i samma vecka men dock är provsvaren längre väntetid på (7-10 dagar) och visade inte den sjukdom jag är bärare till utan hade isf behövt ta ett MKP också, efteråt om det hade visat sig varit en pojke vilket skulle betytt massa extra väntan. MKP vi tog innebär en missfallsrisk på 0,5-1%  och blodprovet utesluter MF-risk. Vårt prov tog ca 4-5 dagar att få svar på då könet först kollades och sedan hade det varit en pojke kunde man fortsatt odla på samma prov 1-2 dagar  och sett om pojken isf hade haft hunters sjukdom ( är 50% risk att han är sjuk om det är en pojke, och 25% risk för varje graviditet. Är det är en flicka kan hon som i Mitt fall bli anlagsbärare som är 50% risk, eller helt frisk) och ett beslut hur man väljer att gå vidare måste då tas. 
Den dagen Tommy ringde hem och sa att vi väntade en flicka var bland den bästa i mitt liv. Jag totalt bröt ihop och kunde inte säga någonting på en Lång stund. Jag var då i v.12 och i vårt fall var det dagen vi "blev gravida" innan var  man så rädd över att släppa på känslorna. 
Att sedan ringa mamma och pappa på SKYPE och få berätta att dem skulle bli morföräldrar var en sån lättnad och lycka. Vi grät alla tre. 

För en vanlig graviditet här, har jag hört att ungefär 2-3 ultra ljud görs. Vi räknades som riskgraviditet i början och totalt har vi gjort 10 ultra ljud. 
Efter att vi hade rutin ultra ljud i v.22 så räknas vi som normalgraviditet. I v.37 fick vi även göra tillväxt ultra ljud mest pga jag då vid besöket innan hade en aning högt blodtryck samt att min mage inte hade växt på en vecka. Men hon mådde bra även då och uppskattades till 3111g.  

Här tas även GBS-prov ( grupp B streptokocker prov) på alla gravida, vilket jag förstått inte görs på alla i Sverige när jag frågat vänner i Sverige. Detta för att veta om man ska ha penicillin eller ej under förlossningen.  Detta görs runt v.37. 

Här i USA går man efter veckan man räknar att fostret är gammal ( är det va? ) i Sverige säger vi att vi är i v.40 när man är i v.40( 39+3) . Här är man då i v.39, så när man är på BF är man fullgången i v.40 ( alltså 39+6) 

Jag vet att man kollar om bebisen är fixerad i Sverige i dem sista veckorna, här görs inte. Anledningen till det är för att bebisen kan fixera om sig fram till förlossningen berättade min läkare, när jag frågade. Istället kollar man hur mycket livmoderstappen är öppen, från v.35. En kompis som också är gravid, hemma i Sverige frågade sin barnmorska varför dem inte gör det i Sverige och fick då till svar att det anses att man "retar" livmoderstappen  och kan då starta igång förlossningen för tidigt. Detta var Dock en teori men man vill inte ta risken. 
I mitt fall har det inte startat iaf;) 
Det positiva med att det kollas är ju att man kan få ett ungefärligt svar av läkaren när han "tror" att förlossningen kommer dra igång men samtidigt kan d bygga upp mycket förväntningar och falska förhoppningar och man tror verkligen att minsta lilla smärta kan vara ett tecken och jag tror att väntan kan kännas lite extra lång pga detta. 
Nästa gång vet vi att det inte alls går så fort som vi trott nu. Man har ganska lång tid på sig att packa väskor, tvätta bebiskläder, storstäda, boa och fixa barnrum, du hinner till och med vila och samla energi. 

Här i USA pågår det just nu en studie där man försöker få med 3000 förstföderskor att vara med och bli igångsatt i v39 ( alltså v.40 i Sverige 39+) då det är vanligt att man går över tiden 1-2 veckor när man är förstföderska. Detta har uppmärksammats och det påstås att ju längre du går över tiden ju mer risk finns för komplikationer, och komplikationer = kejsarsnitt, vilket man vill undvika så långt som möjligt. 
Studien går ut på att mäta i vilken grupp man måste förlösa med mest kejsarsnitt, antingen den som blir igångsatt i v.39 och dem som går tiden ut och låter naturen sköta processen. Jag tillhörde en av de som  uppfyllde de tre kriterierna man behövde för att få vara med, och det var tydligen svårt att få folk då många på vårt sjukhus har riskgraviditeter. 
Vi valde dock att tacka nej då det kändes lite som att extremitera med vårt barn. Jag vill verkligen inte behöva genomgå kejsarsnitt om det verkligen inte behövs. 

På förlossningen här använder man inte lustgas, det har dem tagit bort. Kommer inte ihåg varför. 
Vanligast är epidural som smärtlindring eller helt naturligt. Det finns ett gäng andra olika smärtlindring som narkotiska läkemedel, och spinal, samt lokal bedövning. 
Istället för Förlossningsbrev skrivs en birthplan ( om man vill) som man går igenom med läkaren innan förlossningen. 
Du kan även välja att ha med en person till som hjälp på din förlossning, en s.k doula som ska vara din "förmedlare" under förlossningen och du och din partner får koncentrera er på att föda tsm. Doulan sitter bredvid och puschar dig och kommunicerar mellan dig och läkaren. Detta kostar ca 2000 $ ( ungefär 14000 kr) för ett doula paket. 
På sjukhuset vi föder på föds det 40-50 bebisar varje dag och många är som jag skrev riskgraviditeter och måste förlösas med kejsarsnitt. 
Du kan även välja att föda på "birthcenter" där allt sker på naturlig väg, inga mediciner med andra ord utan endast naturliga metoder. 

Du får ett eget rum där du föder ( såklart) och sedan efteråt får du eget  familjerum med säng till dig och bebisen och en bäddsoffa till pappan. 
Om du vill kan du även uppgradera dig till en "suite" för 300$/ natt å då får du marmorgolv/ och marmor skivor, 3 mål gourmet mat varje dag samt tillgång till en hårfrisörska som kommer och fixar till dig. Detta är inget vi valt att göra haha, det känns lite väl onödigt?! Många saker är väldigt för mycket här haha
Beroende vad din försäkring täcker, så kan du stanna på sjukhuset efter födseln. Vanligast är 2-4 dagar och sedan såklart hur allt har gått. 
Du får en sköterska till dig och en till bebisen som finns för er. Personalen jobbar 12 timmars skift här så det blir inte så mycket byten i personalen och innan din sköterska går av sitt skift kommer hon in med nya sköterskan och presenterar den nya. 

Förlossningen är öppet dygnet runt för besök av familj och vänner. Man måste Dock skriva in sig som besökare i receptionen när man kommer. Det är heller inte ovanligt att hela familjen är med under förlossningen. I vårt fall blir det bara jag och T och personalen. 
Vi vill ha det så mycket som möjligt som vi skulle haft det hemma. 

När vår dotter föds, har vi 2 dagar på oss att bestämma namn och skicka in alla papper och ska ha gjorts när vi lämnar sjukhuset. Det är vanligast att man tar reda på könet på barnet här, och oftast får bebisen ett namn redan  i magen. Vi har inte valt namn utan har några stycken som vi tycker är fina och sedan får vi se vem som tittar ut. 
 Även kollas det så vi har babyskydddet i bilen rätt installerat, om inte får vi inte åka hem med henne. Vi väljer även en pediatrician ( barnläkare) innan vi lämnar sjukhuset annars blir vi tilldelad en random. Finns alltså inget BVC. Man väljer barnläkare som vi valde OB/gyn, genom vårt network och sedan bokar man in ett möte med dem som är intressanta innan barnet kommer och har en liten "intervju" och frågar om tillgänglighet, deras läkarkontror, utbildning, erfarenhet etc. Även dör har vi lyckats få tag på en jättemysig läkare. 

När du kommer hem avråds man ifrån att samsova med barnet tills det är 3 mån, man ska endast ha lakan i sängen. Ingen kudde, inget täcke, inget spjälsängsskydd, inga gosedjur, inga filtar osv. Barnet ska helst sova i sovpåse upptill 6 mån. 
Ingen napp förrän amningen ( om man ska amma) kommit igång. 
Detta pga plötslig spädbarnsdöd. 

Du rekommenderas även att "swaddla" den nyfödda babyn, alltså vira in bebisen i en filt som vi gjorde förr i tiden. Detta för att barnet ska känna sig trygg då hen har legat i magen i nio månader. 
I Sverige rekommenderas inte detta då man sätt Att barnet måste få röra sig fritt. Man väljer ju själv allt så klart. 

Eftersom hon föds i USA, blir hon automatisk amerikansk medborgare, vilket vi ser som en stor fördel för hennes framtid. Hon har lov att jobba här om hon vill i framtiden, samt resa in å ut i landet hur mycket hon vill. När vi får hennes birthcertificate kan vi ansöka om svenskt personnummer och medborgarskap på svenska konsulatet här i Houston. 

Detta var lite om hur allt funkar här. 
Fråga gärna om det är något jag missat;)