Plötsligt slog det oss....att det är bara en månad kvar=/ Det är alltså väldigt snart!!
Och vi har knappt börjat med allt vi ska hinna med, stressnivån höjs till max och dagens "kulturutbildning" väckte allt mer oro än glädje inför allt vi kommer vara med om...Hur kommer allt bli?
 
Just nu känns allt bara helt kaos. Nervositet till max, en känsla av skräck och förtjusning smyger sig på i omgångar och jag känner mig sjukt naiv, dum, modig,glad, rädd,arg,ledsen,glad igen, irriterad,sedan glad igen, stark, ego, svag....allt på samma gång.
 
Att flytta till Norge var sen sak, du hade mycket kvar hemma det du inte "behövde" kunde du ställa i källaren hemma hos mor och far...men att flytta till andra sidan jorden är faktiskt en helt annan grej, det känns lite som att säga upp sitt liv lite grann...det är så mycket mer som ska ordnas, papper, visum, flyttcontainer, sälja möbler man inte behöver, sälja bil osv osv....Vi ser det lite som en "nystart" på allt det tråkiga vi började med att gå igenom i vår relation. Nytt boende, ny bil, nya möbler...
Men sen då? när allt det där är över, när Tommy börjar jobba, vad händer med mig då? " ut å hitta på nått då.." har jag fått höra...men d jag är mest rädd för är min kassa engelska....som kanske egentligen inte är så kass...utan mer att det låser sig när jag "måste" prata engelska.
Jag vet inners inne att allting ligger i att jag är nervös och rädd för allt det nya och stora äventyr som väntar men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att jag "offrar" så mycket för det här...
Jag tror knappast att vi kommer ångra oss nån av oss sen, oavsett hur allting kommer sluta...trivs man inte kan man ta ett flyg hem. Vi ska inte bosätta oss på månen.
 
Hela tiden måste jag påminna mig om att se det positiva i det hela och försöka fokusera på förväntningarna än på orosmomenten.....Men tyvärr, jag kan inte minnas när jag senast kände mig så rädd, så kluven, så orolig, uppgiven och uppjagad över nånting som det här...för en människa som tar dagen som den kommer är det säkert ofantligt lätt att ta det med en klackspark...men för mig, planeringsfreaket nummer 1 är detta hemskt; jag kan inte förutse hur det kommer att bli och jag kan alltså inte ha en plan B om nått går fel.
Men samtidigt vet jag att det för mig är oerhört viktigt att ta det lite "carpe diem" och leva här och nu.
 
Dagens kulturutbildning bestod av en kvinna som ledare och vi och 2 par till som skulle, precis som vi, flytta till USA. Männen skulle alla ha olika tjänster inom företaget som Tommy jobbar på. Vi var paret som var yngst, och också hållit ihop kortast tid...De två andra paren skulle bo utanför New Jersey men olika delar och vi i Houston. Ena paret skulle åka redan på lördag, och deras flyttcontainer blev hämtad för nån vecka sen, och hade egentligen inte tid att sitta med en hel dag, förstår att dem kände sig stressade. 
Tanken slog mig minst tio ggr under tiden jag satt där " tänk vilka lyckliga män som sitter här, som har varsin kvinna i sitt liv som fan offrar ALLT och säger upp sitt liv för att dessa ska kunna göra karriär"...det låter hemskt, men det är lite så jag kan känna ibland att jag gör.....ÄVEN om jag vet att jag väl på plats kommer utvecklas enormt, och komma hem om två år och vara en annan människa....
Men där är jag väldigt glad över att jag känner mig själv väldigt väl, för jag vet att det är "trygghetsnarkomanen" i  mig som talar; jag är  väldigt rädd för nya saker, jag har bott i Sverige i 2 år nu sen jag kom tillbaka ifrån Oslo min andra gång och har hunnit stabilisera mig, skaffat mig ett liv här som jag ändå e hyffsat nöjd med.
Men samtidigt är att få se USA, resa runt är en av mina drömmar....och att få bo där är egentligen något jag ska vara enormt glad över att jag får.
 
Jag vet innerst inne att jag kommer få se så mycket under de 2 åren, jag vet också att jag kommer träffa mycket nytt folk. Jag kommer lära mig mycket om mig själv och jag vet också att den dagen det är dags att flytta hem igen så kommer vi se tillbaka på tiden som bland de mest underbara i livet. Och jag vet också att 2 år kan bli längre eftersom 2 år är inte spec. lång tid när man är ute på äventyr...
 
Jag måste få ventilera mig, jag måste få ut alla känslor, och det gör jag bäst (som alltid) att skriva ner.
Man måste våga testa innan man dömer, och det har jag lovat att jag ska, lovat mig själv och lovat min älskade och fina man....Det är bara hoppas å hålla tummarna för att det kommer gå bra och att allting känns mer klart när vi väl är på plats än vad det gör just för tillfället. 
Sedan vet jag att d hänger mycket på mig också hur allting blir, men eftersom jag innerst inne känner mig själv så vet jag att jag inte är den som sitter på en stol å väntar på att något ska hända. Så innerst inne vet jag nog att allt kommer bli bra, i slut ändan. =)
 
Det har helt enkelt varit  för mycket sedan i höstas, och nu äntligen....verkligen äntligen känns det som att saker och ting börjar falla på rätt plats igen.
Jag kan äntligen känna den harmoni igen som jag kände i sommras och tidigare i höstas, det är en stor lättnad.
 
Saker har hänt, vi har fått en liten vovvsing, vid namn Viggo. Han är 75% chihuahua och 25% shi-tzu. Är nog världens mest gosigaste och charmigaste hund när man lär känna honom. Han är skeptisk mot främlingar ( vilket kan vara både positivt och negativt) och har en otrolig envis vilja. Att ha hund krävs mycket mer än vad vi trodde ifrån början. Viggo blir 7 månader nu i april och kom till oss den 8 december.
Fördelen har varit att jag har varit hemma i stort sen vi fick honom, eftersom jag har ett bra jobb med tider så har vi kunnat tränat mycket. vi har gått på valpkurs och vi är ofta ute å går i skogen och leker..Att ha hund är så himla roligt!!
 
Vi har förlovat oss! 
Söndagen den 26 januari kom jag hem från en hundpromenad med Viggo och en lägenhet full med levande ljus och gästrummet fullt med röda rosenblad. Där i det tillfället gick han ner på knä och frågade om jag ville vara hans för evigt...och ja det finns nog inget hellre jag vill efter allt vi tagit oss igenom tillsammans under detta året och alla äventyr som väntar.
 
Vi flyttar till Houston i USA i slutet på maj. Tommy har fått ett "expot-job"  ( utbytestjänst kan man säg) där, genom företaget han jobbar på, så han kommer jobba inom samma företag fast på kontoret i Houston och där få en annan tjänst. Från att han sökte jobbet (på skoj) i oktober tills fram till för två veckor sedan så har jag verkligen varit som en berg- och dalbana i känslor gällande detta. Jag har rent av haft panik vissa gånger pga det är en så stor grej. Så mycket som jag planerat att plugga till hösten osv så kom det här i mellan....
Men nu när jag äntligen trotsat rädslan och oron och vi har fått det bestämt så känns allt väldigt bra, och jag är faktiskt riktigt taggad över att få åka.
Vi kommer börja med att skriva kontrakt på 2 år och sen får vi se.
Redan har vi börjat sätta upp planer för resor vi ska göra, saker vi ska hitta på, hur vi ska bo osv...och känns d bra e jag nog lite sugen på att söka college till våren eller nästa höst beroende på om vi stannar längre än 2 år osv. En livserfarenhet rikare, och en stor chans att ytterligare få växa som person. Och jag tror faktiskt vi kommer trivas vädigt bra=) 
Vi var där i februari och kikade in staden, kollade lite lägenheter å sådär, var en väldigt kul å mysig vecka och då kände bägge att vi skulle trivas bra.
Så nu är det mycket att fixa med visum å grejer.
Det går helt enkelt inte att ångra sig nu, vi har sagt upp vår lägenhet och ska va ute 1 juni....
 
Egentligen är det rätt häftigt hur livet bara kan slå om sådär på bara ett år...vart man var förra året och där man är idag.
Detta var verkligen inte min tanke när jag flyttade till Stigslund för snart ett år sen, att ett år senare bosätta sig i Houston med en person som idag för ett år sen var en total främling...vi tycker bägge att det är helt galet hur livet kan slå om så fort, hur allt kan gå så fort...men samtidigt vad spelar det för roll när man har varann och dessutom är mer en nöjd med det man har? 
 
Jag är iaf väldigt glad och lycklig över året vi snart haft tillsammans, ett år av många<3
 
Tänkte öppna en ny blogg om livet i Texas och Houston, ska bara komma på ett bra namn först;)