Plötsligt slog det oss....att det är bara en månad kvar=/ Det är alltså väldigt snart!!
Och vi har knappt börjat med allt vi ska hinna med, stressnivån höjs till max och dagens "kulturutbildning" väckte allt mer oro än glädje inför allt vi kommer vara med om...Hur kommer allt bli?
Just nu känns allt bara helt kaos. Nervositet till max, en känsla av skräck och förtjusning smyger sig på i omgångar och jag känner mig sjukt naiv, dum, modig,glad, rädd,arg,ledsen,glad igen, irriterad,sedan glad igen, stark, ego, svag....allt på samma gång.
Att flytta till Norge var sen sak, du hade mycket kvar hemma det du inte "behövde" kunde du ställa i källaren hemma hos mor och far...men att flytta till andra sidan jorden är faktiskt en helt annan grej, det känns lite som att säga upp sitt liv lite grann...det är så mycket mer som ska ordnas, papper, visum, flyttcontainer, sälja möbler man inte behöver, sälja bil osv osv....Vi ser det lite som en "nystart" på allt det tråkiga vi började med att gå igenom i vår relation. Nytt boende, ny bil, nya möbler...
Men sen då? när allt det där är över, när Tommy börjar jobba, vad händer med mig då? " ut å hitta på nått då.." har jag fått höra...men d jag är mest rädd för är min kassa engelska....som kanske egentligen inte är så kass...utan mer att det låser sig när jag "måste" prata engelska.
Jag vet inners inne att allting ligger i att jag är nervös och rädd för allt det nya och stora äventyr som väntar men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att jag "offrar" så mycket för det här...
Jag tror knappast att vi kommer ångra oss nån av oss sen, oavsett hur allting kommer sluta...trivs man inte kan man ta ett flyg hem. Vi ska inte bosätta oss på månen.
Hela tiden måste jag påminna mig om att se det positiva i det hela och försöka fokusera på förväntningarna än på orosmomenten.....Men tyvärr, jag kan inte minnas när jag senast kände mig så rädd, så kluven, så orolig, uppgiven och uppjagad över nånting som det här...för en människa som tar dagen som den kommer är det säkert ofantligt lätt att ta det med en klackspark...men för mig, planeringsfreaket nummer 1 är detta hemskt; jag kan inte förutse hur det kommer att bli och jag kan alltså inte ha en plan B om nått går fel.
Men samtidigt vet jag att det för mig är oerhört viktigt att ta det lite "carpe diem" och leva här och nu.
Dagens kulturutbildning bestod av en kvinna som ledare och vi och 2 par till som skulle, precis som vi, flytta till USA. Männen skulle alla ha olika tjänster inom företaget som Tommy jobbar på. Vi var paret som var yngst, och också hållit ihop kortast tid...De två andra paren skulle bo utanför New Jersey men olika delar och vi i Houston. Ena paret skulle åka redan på lördag, och deras flyttcontainer blev hämtad för nån vecka sen, och hade egentligen inte tid att sitta med en hel dag, förstår att dem kände sig stressade.
Tanken slog mig minst tio ggr under tiden jag satt där " tänk vilka lyckliga män som sitter här, som har varsin kvinna i sitt liv som fan offrar ALLT och säger upp sitt liv för att dessa ska kunna göra karriär"...det låter hemskt, men det är lite så jag kan känna ibland att jag gör.....ÄVEN om jag vet att jag väl på plats kommer utvecklas enormt, och komma hem om två år och vara en annan människa....
Men där är jag väldigt glad över att jag känner mig själv väldigt väl, för jag vet att det är "trygghetsnarkomanen" i mig som talar; jag är väldigt rädd för nya saker, jag har bott i Sverige i 2 år nu sen jag kom tillbaka ifrån Oslo min andra gång och har hunnit stabilisera mig, skaffat mig ett liv här som jag ändå e hyffsat nöjd med.
Men samtidigt är att få se USA, resa runt är en av mina drömmar....och att få bo där är egentligen något jag ska vara enormt glad över att jag får.
Jag vet innerst inne att jag kommer få se så mycket under de 2 åren, jag vet också att jag kommer träffa mycket nytt folk. Jag kommer lära mig mycket om mig själv och jag vet också att den dagen det är dags att flytta hem igen så kommer vi se tillbaka på tiden som bland de mest underbara i livet. Och jag vet också att 2 år kan bli längre eftersom 2 år är inte spec. lång tid när man är ute på äventyr...
Jag måste få ventilera mig, jag måste få ut alla känslor, och det gör jag bäst (som alltid) att skriva ner.
Man måste våga testa innan man dömer, och det har jag lovat att jag ska, lovat mig själv och lovat min älskade och fina man....Det är bara hoppas å hålla tummarna för att det kommer gå bra och att allting känns mer klart när vi väl är på plats än vad det gör just för tillfället.
Sedan vet jag att d hänger mycket på mig också hur allting blir, men eftersom jag innerst inne känner mig själv så vet jag att jag inte är den som sitter på en stol å väntar på att något ska hända. Så innerst inne vet jag nog att allt kommer bli bra, i slut ändan. =)
1 kommentarer
Henrietta
29 Apr 2014 06:07
Hej Lina! Vad roligt att du hittade till min blogg (som tyvarr inte har uppdaterats sa flitigt pa senaste tiden). Jag ber om ursakt for att jag inte svarar pa din kommentar forran nu, men det har varit sa otroligt mkt pa jobbet de senaste manaderna sa bloggen blev lidande. Jag ville inte hafsa ihop ett snabbt svar heller, utan skriva lite mer utforligt da jag sjalv varit i din sits och hade en massa fragor som jag ville ha svar pa ;) Jag forstar att du ar nervos infor flytten och allt nytt, men jag lovar, allt loser sig och kommer att ga bra. Ibland behovs lite is i magen, men det lar man sig efter ett tag, hehe.
Ska gora mitt basta for att svara pa dina fragor, men fraga garna pa mer om du kanner att det ar nagot mer du vill veta. Det ar bara kul om jag kan hjalpa till! Nar jag flyttade hit som international student var det hyfsat latt att traffa folk i skolan sa jag larde kanna valdigt manga pa det sattet. Dock var det i Boston och nar vi flyttade ner till Houston la jag inte lika mycket energi pa att lara kanna nytt folk da jag bade gick i skolan och jobbade samtidigt och ville darfor spendera den lilla lediga tiden jag hade med min man. Sen finns ju aven SWEA-gruppen, dock har jag inte haft tid att engagera mig sa mycket i den, men har varit pa ett event vilket var roligt. Dock var nog de flesta medlemmarna som var dar minst 10 ar aldre an mig (vilket ju absolut inte spelar nagon roll i sig), bara ett noterande. Pga att jag av olika anledningar inte har prioriterat att lara kanna nytt folk har jag faktiskt inte lart kanna sa manga ny manniskor alls, men det har ju i princip bara att gora med de val jag har gjort. Om du inte ska jobba eller plugga till en borjan har du sakert mycket mera tid (och ork, hehe) att lagga pa det an vad jag haft.
Angaende boende ar mina tips att bo i ett sakert omrade samt hyfsat nara till din mans jobb. Rusningstrafiken har ar hemsk och verkligen inte kul att sitta fast i varje dag (jag stog ut i en manad, sen flyttade vi). Var ligger din mans jobb? Midtown ar bra och ratt trendigt, vi bor i the Medical Center vilket ligger typ 5 min ifran Midtown. Det som ar otroligt viktigt (!!!) i Houston ar att se till att man bor i ett sakert omrade, och det kluriga ar att bra omraden kan ligga precis bredvid varsta ghettot sa det galler att vara lite forsiktig. Jag forsoker absolut inte skrammas, men de daliga omradena har ar sa mycket varre an de daliga i Sverige vilket ju kan vara bra att veta. Camden City Centre ar bra, som tumregel kan man val saga att allt som kostar over $1200 i manaden (innanfor 610 motorvagen) har bra standard pa omradet.
Staden forovrigt ar valdigt.. hmmm.. uppdelad. De fina omradena ar jattefina och trevliga, men de daliga omradena ar rent utsagt farliga (gangterritorium etc). Men sa lange man haller sig till omraden man kanner till finns det hur mycket kul som helst att gora. Det ar en valdigt stor (och utspridd) stad, och aven fast jag bott har i nastan tre ar tillsammans och min man vaxte upp har, hittar vi nya stallen att utforska hela tiden! Det finns hur mycket restauranger och shopping som helst, och den trista vintern slipper man, dock ar det otroligt varmt under sommaren... Vill du ga pa universitet/college finns allt fran community college (dar i princip alla kommer in) till Rice University som ar valdigt svart att komma in pa. Jag skulle absolut rekommendera att ta nagra kurser, dels for att det ar en bra erfarenhet men dels for att man kommer in i engelskan snabbare. Det finns hur mkt information som helst om olika skolor, svarighetsnivaer, prisskillnader etc. Jag har erfarenhet bade fran community college och state university dar jag tog min bachelor sa fraga pa bara! Sag till om du behover hjalp nar du kommit hit och kommit pa plats sa kan jag sakert hjalpa till med att svara pa de flesta fragor i alla fall. Hoppas detta hjalper litegrann i alla fall. Lycka till med flyttforberedelserna, ser att det borjar narma sig nu. Spannande :)
Kommentera