Jag minns mig själv i skolan, jag var tjejen som satt (gärna längst bak) och gömde mig, tyst, armarna i kors och vågade inte säga ett ljud, och framför allt inte när det kom till de ämnen där man var tvungen att göra sig hörd, så som engelska och matte, det var verkligen de ämnen jag hade svårast för...det kunde ju bli fel, jag kunde ju bli utskrattad, nån kunde ju sucka...nån kunde tänka " men åååh va du e dålig".
 
När det kom till matten var det som om någon tog ett hårt grepp runt halsen på mig och jag fick bokstavligt talat panik, ville fly och kasta böckerna och aldrig mer ville se dem.
Det var ju alltid någon som var snabbare än mig på att räkna ut det som stod på tavlan, och den personen gjorde sig alltid hörd och gav aldrig någon annan en chans, inte heller gjorde läraren det, det var samma genom hela grundskolan och gymnasieskolan.
Jag hamnade mer och mer efter och blev som ett större frågetecken, och paniken växte mer och mer inom mig.
Läraren i fjärde klass gjorde det enkelt för sig, han fixade så att jag kunde hänga med de andra eleverna, det vilken omtänksam människa, eller hur? Han löste det nämligen så att jag fick hoppa över en hel mattebok!  Förstå, en HEL bok med grundläggande kunskap till framtida kunskaper! Fortfarande frågar jag mig hur människan tänkte?! 
Först i gymansiet började man förstå att jag hängde efter på riktigt och kanske inte skulle klara mig, det löste man genom att säga "du kan ju ta igen det i sista året när du har mindre i skolan, och det är ju bara matte A du behöver för att kunna söka vidare till högskolan"...Till en 16 åring! En 16 åring som fick panik av å tänka på ordet Matte, som hatade räkna matte, som inte förstod matte. en 16 åring som nu äntligen såg sin anledning till att få slippa matte, det betydde mer håltimmar och ingen matte, och man kan ta igen det sen, och självklart behövde jag en paus ifrån det här. Så vad blev valet? Att hoppa av matten så klart! Jag hade 2 kapitel kvar i från kursen, och hade klarat alla proven..men jag slapp ju räkna mer matte på 2 år, Hurra! va skönt det kändes. 
När trean kom så var det ju inte alls "mindre" i skolan...då var det ju slutproduktioner,projektarbeten och massa mer teater(som jag valde som inriktning på estet), och det var ju så mycket roligare än matte!
Så inte tog jag igen det.
 
Samma var det med engelskan, förutom att jag klarade mig igenom det hela skolgången och inte behövt läsa om det, men det var ju ingen som förstod att jag var rädd för att göra fel eller inte förstod. Men har märkt senare i livet att ordförrådet på engelskan är verkligen inte det bästa, även om jag kan göra mig förstådd.
Inte fick jag nån hjälp heller, och inte visste jag att det fanns ens. Inte fan ber en liten flicka i mellanstadiet om hjälp när hon inte förstår eller känner att hon inte hänger med? Det är ju klart att hon tror att det är hon som är dum, alla andra förstår ju, alla utom hon.
Nu i efterhand tycker jag att lärarna borde varit mer nogranna med att se " den här personen förstår inte.
Självklart förstår jag att det är JÄTTE svårt när man har en klass på 30 elever och alla ska kunna lika mycket, men skolsystemet är ju helknas, för alla kommer aldrig kunna lika mycket för vi alla e bra på olika saker. MEN målet måste ju ändå vara att alla elever ska kunna klara alla ämnen?
 
På Komvux i Gävle så läser flera hundra i elever, och många har som jag, inte fått hjälp med matte och språksvårigheter i skolan. Ska det verkligen vara så?
Jag är verkigen överlycklig över att jag har fått en andra chans till att klara min gymnasie-matte. Jag är överlycklig över att komvux finns, men om hjälpen hade funnits i skolan redan från början så hade vi varit många som sluppit ta studielån som vuxna för att klara av något vi skulle klarat i grundskolan och på gymnasiet!
 
  Komvux har verkligen gett mig hoppet tillbaka om att jag kommer kunna bli något jag verkligen vill hålla på med. Om jag tittar tillbaka några år så trodde jag aldrig att jag skulle komma hit och få en chans till att läsa vidare, och jag vet att jag inte är ensam, vi är många och alla är vi så himla tacksamma! 
 
Att läsa på komvux är en upplevese i sig, har aldrig mött så engagerade och puschande lärare. Lärare som verkligen VILL att alla ska klara kurserna, lärare som verkligen SER dig, även om klasen är på 30-40 elever!  Lärarna brinner verkligen för sina ämnen och kämpar hårt varje dag för att vi elever ska göra det samma.
Att fått chansen att läsa på komvux har verkligen gett mig ett enormt självförtroende när det gäller skolan, och jag har börjat FÖRSTÅ matte, vad jag håller på med och varför jag gör det. Trots att jag fick hoppa över en hel mattebok i fjärdeklass och missat  allt lära mig de viktigaste; huvudräkning och multiplikationstabellen. 
Jag har även förstått att jag inte alls är dum i huvudet, utan att det hela har handlat om att jag inte fått rätt hjälp tidigare. 
Jag behöver heller aldrig vara rädd för att någon ska tycka att jag är "dryg" för att jag svarar fel eller talar om att jag inte förstår, för jag vet att antagligen sitter det fler i samma klassrum som inte heller förstår och lärarna förklarar alltid gärna om igen, fram tills att man förstår.
 
Nått annat som är så himla positivt är att jag, som tidigare varit en "medel" tjej när det gäller betyg har i stort sett i alla kurser jag läst fått högsta betyg, detta är också något som jag tror ligger mycket hos lärarna. När du läser på komvux så ansvarar du själv väldigt mycket för dina studier, men motivationen hade aldrig varit så hög hos mig om jag inte hade haft så fantastiska och pushande lärare! 
 
Jag har nu höstterminen kvar och sedan är jag faktiskt färdig, jag kommer ha ett slutbetyg som dessutom ser väldigt bra ut, men bra betyg i många ämnen och framför allt godkänt i både matte 1 (A) och Matte 2 (B) och i jul kommer jag vara så himla lycklig och stolt och det är tack vare att jag fick en andra chans på Komvux och att jag hela tiden haft lärare (och familj och vänner )som faktiskt har trott på mig, Tack, Ni är guld värda!
 
 

 
 
Skolan har börjat igen, och så har även funderingar å tankar på framiden.
Drömmar som är stora, och det ända sättet att nå dit är att kämpa hårt och hålla blicken fäst vid målet.. men valmöjligheterna gör det hela mycket svårare och jag flackar med blicken och byter mål hela tiden, det gör vägen dit svårare, det blir ju så mycket omvägar och vändningar på vägarna.
Allt ligger inom samma ram men aldrig kommer det vara så svårt att välja som nu, siktar på ett betydligt högre Högskoleprovsresultat men önskan om 2.0 kan ju glömmas men då hade valet varit självklarare än självklarast.
Att vara insnöad på skola och utbildning såhär är både sjukligt( iaf näst intill) och jobbigt, men samtidigt är jag glad över att jag väljer det som prio ett.
 
Med tiden har man ju hunnit få en enorm självkännedom och det är en otroligt gåva, iaf i detta fall.
Jag kommer aldrig kunna sluta skryta över hur stolt jag är över mig själv och personen jag är idag, och den kommer ingen åt att kunna bryta ner igen.
Bara på denna sommar har jag fått bevisat för mig vad jag verkligen behöver i mitt liv för att jag ska må bra, och det är det som kommer väljas först och stå högst i kurs, positivitet
Jag har lärt mig att stänga av, stänga ute det där jag inte är intresserad av att ha i mitt liv, negativitet.
Efter mig kastas ord som är mindre roliga att höra, men det handlar om att jobba på mig och at utvecklas. Något jag anser är bland det viktigaste i livet.
Hur ska vi annars kunna föra det vidare bygga upp andras självkänslor (t. ex våra kommande generation) om vi inte klarar av att bygga på vår egen? Men hur man gör för att utvecklas är upp till var och en, och jag älskar hur jag gör för att lyckas.
Vi är många som drömmer om karriärer, sätter upp höga mål med stora drömmar, men hur ska vi kunna komma dit om vi inte vågar ta risker och våga chansa?
Genom at välja vägar som gör att man mår bra gör vi att vi kommer närmare målet, ibland misslyckas vi och måste börja om ibland lyckas vi på en gång.
 
Vi bryr oss för mycket om varandras liv, lägger för mycket energi på att bry oss i andras val i livet. Istället för att fråga rakt ut, väljer vi att prata bakom ryggen, men det är ju alltid saker som kommer fram.
Varför har vi människor så himla svårt att vara raka och ärliga mot varandra?
Vi lärde oss i skolan att "frågar du inget får vi inget veta" eller " om du inte berättar för hur personen vad du tycker och tänker kan du inte heller få någon förändring", därför gör det så otroligt ont när allting kommer bakvägen.
 
Återigen, det är så otroligt viktigt att vårda dem människor som får en att må bra, äkta människor växer inte på träd.
Lova aldrig saker du inte kan hålla, använd aldrig för stora ord om du inte kan stå för dem, och glöm aldrig bort de personer som du säger betyder något för dig.
Och vill du göra dig av med personen eller ta en paus ifrån personer så va ärlig å tala om det för han/henne. Vi lever i en värld full med missförstånd, krig och dåliga känslor....bidra till det lilla och försöka ändra på det.
Det är inte så himla svårt att vara ärlig och rak, en lögn sårar ändå mycket mer när sanningen väl kommer fram, så varför inte ta tjuren vid hornen med en gång och tala om som det är från början?
En äkta människa kommer ändå alltid förlåta dig till sist om du är betydelsefull för denne.
 
Människor som bryr sig om dig på fel sätt kommer vi alltid möta, men det gäller då att kunna hålla dem på distans, lära sig stänga av. Välj och lyssna till det du mår bra av helt enkelt, välj människorna som får dig att må väl.
 
Ibland måste vi kunna lära oss att acceptera läget över hur livet ser ut, oavsett vad det handlar om i livet. För att kunna göra det kan vi börja med att le mot även det som är negativt i livet. Hemma, på arbetsplatsen, skolan, vart vi nu befinner oss i livet. Vi tänker inte alltid på hur vi beter oss mot varandra här i världen. Jag tror så mycket på kommunikation och positiv syn på allt, försök hitta ljuset i allt, behåll lugnet, kommunicera normalt och återigen; TALA OM för personer vad du anser, känner, tycker men tänk över HUR du gör det, det är inte alltid lätt men är vi trevliga, positiva och glada  bemöts vi även av detta tillbaka. Vi tolkar och tar in saker på olika sätt, därför är det extra viktigt att tänka på hur vi pratar och beter oss mot varandra...försök känna av personen, humör, energi, känslor. Tänk på hur du själv hade velat bli bemött i samma situation svårare är det inte.
 
 Jag e medveten om att detta blev ett väldigt flummig inlägg nu, men som sagt,  Hon tänker för mycket;)
 
Ha en fin fredag för d tänker jag ha!!
 
 
 
Get away rock festivalen är i Gävle, och staden har invaderats av hårdrockare och upp till Stigslund ekar den hårda rocken, kulsprutetrummor och skrik ifrån nån sångare som försöker förmedla en text i en form av  gorm. Regnet öser ner så antar att festivalen även drog med sig festivalvädret ;)
 
Det är höstrugg idag och för min del skippar jag Get away och ist kurar jag ner mig i min soffa tillsammans med blockljus, vämeljus och te, innan läggdags tänker jag ta mig ett varmt bad och inviga badkaret äntligen.
Att hösten tränger sig på nu e faktiskt helt okej. 
En underbar sommar med underbart väder har det verkligen varit och det är 1½ vecka kvar på detta goa "sommarlov" sedan är det tillbaka till rutiner,skola och träning igen, tyvärr har senare delen av sommaren varit träningsfri men jag har mått bra ändå, så antar att  det är ok.
Men det ska bli så himla spännande å skönt å komma tillbaka till vardagen igen, det är 4 (förstå!! FYRA!!) månader kvar av skolan och sen kan jag andas ut på riktigt och börja på ett nytt kapitel i livet.
Nu känns det bra härligt! 
Det handlar om att aldrig ge upp och bita i det sura äpplet om och om igen trots motgångar.