Nu kommer ännu ett klagoinlägg. Bloggen har numera blivit en ventilations kanal för mig, annars skulle jag inte överleva här. Alla dagar är inte dåliga här men när de kommer finns det inget annat sätt för mig än att få tömma det i ord.
Sista dagarna har jag återigen varit förbannad och ledsen på situationen.
Jag känner mig dum som inte kan trivas fullt ut och får dåligt samvete över att jag inte kan njuta av detta, "once in a life time" upplevelsen vi har här. Återigen har det slagit mig, 2 år är för lång tid.
Jag pratade med min mormor idag över telefon och hon berättade hur gärna hon ville plantera panséer på balkongen men inte orkar så hon kommer strunta i det i år. Hon ville ha putsat sitt fönster men vågar inte klättra upp på diskbänken. Hon ville bära ner balkongmöblerna för att Kunna njuta av solen på balkongen. "Du kommer inte känna igen mig när du kommer hem, jag har tagit av så mycket, Evelina."
Mormor är en person som alltid stått mig väldigt nära, vi har alltid haft en speciell relation, hon är en av mina bästa vän och vi delar det mesta.
Jag önskar så att jag hade kunnat ha närmare, bara tatt bilen eller vagnen å kommit över, hjälpt henne plantera blommorna, putsat hennes fönster och druckit kaffe. Hon skulle fått hålla i M som hon så gärna önskar.
Kunnat ge dem massor av tid tillsammans, för jag vet hur mycket hennes hennes familj, barn, barnbarn och barnbarnsbarn betyder för henne.
T har gett som förslag att jag å M kan åka hem tidligare, men för mig känns det så fel mot de bägge, de missar mycket mer än vad som skulle behövts av varandra, samt Viggo. Vem ska ta hand om honom fram tills det blir dags att åka hem. Även han behöver sin familj.
För mig är det omöjligt att ta både hund å barn på planet hem.
De sista veckorna har T rest mycket ungefär så har det varit en resa i veckan i en månads tid, till Florida kunde vi följa med men att vara ensam med hund och barn är tufft. Speciellt när du inte kan ge bägge lika mycket. Absolut har jag varit medveten om situationen sen vi träffades, men det är svårt att föreställa sig innan man är där.
Det blir så lite som möjligt gjort dessa veckor och att se Viggo må dåligt över att matte inte har tid gör ont i hela mig.
Jag märker allt mer hur livet här inte funkar för vår familj.
Jag är inte den som tar hjälp av folk, framför allt inte av folk jag inte träffar så ofta lr inte känner så bra. Hjälp har erbjudits flera ggr om, jag uppskattar det verkligen men tyvärr jag kan inte.
3 veckor kvar till min födelsedag och jag önskar bara att vi får komma hem och kunna ha ett normalt liv utan hemsk sommarvärme på 40 grader, kunna ta med hund och barn åka till havet eller en sjö, kunna ta vagnen och GÅ direkt utanför dörren.
Högst på min önskelista står att han kommer hem och berättar att när vi åker härifrån i juli så är det för gott, och att vi kommer stanna i Sverige.
Kommentera