Vi har fått höra det såå många gånger " meeh ni ser ju ut som systrar" eller..."ni skulle ju kunna vart systrar"...ABSOLUT för visst har vi en liten likhet och inte bara utseendemässigt utan även personlighetsmässigt, vi har båda två starka personligheter och ibland kan dom krocka (speciellt med lite alkhol) men när dom inte gör det så är vi väääärldens finaste vänner.
Jag pratar om min "storasyster" Madeleine "Madde" Von Wachenfeldt!

Hon är den bästa medicin mot höst å vinter depp!

Idag har vi haft ne sååå mysig kväll, en av våra fnitter å fniss kvällar!
Som när man kan sitta å berätta om sina problem å sina utbrott/ihopbrott där man bara tycker man e såååååå fuuuul å sååååå dum å såååå äcklig blahablaha...å när man gör d så slutar d upp i ett as garv pga jag VET hur mycke hon förstår mig å hon VET hur hemskt det är men just i det tillfället så låter d bara så himla knas...en sån kväll e underbar!

Efter en relativt lång sitta-ned-å-fika/äta träff travade ner till oslo city, genom den lilla julmarknaden på karl johan med Madde i ett asgarv å jag i en enda stor hick attack...
Väl inne på Oslo City på jakt efter "bursdagspresang" åt min lilla beste venn hamnade vi på barnavdelning efter barnavdelning inne de olika klädesbutikerna, vilket resulterade i att vi inte alls hittade nån "bursdagsgave" till en blivande 9 årig tjej utan vi fastnade helt enkelt på bebisavdelning där vi studerade bitte små bodys å diskuterade saker som "hur fan kan en liten bebis å plats i denna ännu mindre bodyén?!" och "det ska BARA vara  JAG ÄLSKAR MAMMA-kläder"  eller hur strumpor som var kortare än maddes pekfinger kunde göras!

Sånna dagar/kvällar med min vän Madde är det bästa, som uppskattas extremt och man kan inte låta bli att gå där ifrån utan ett varmt hjärta fyllt av positiv energi å ett glatt humör.

Jag är otorligt lyckligt lottad att JAG har en så himla fin å bra vän!<3


Helt ärligt så håller jag på att bli galen på mig själv...
Det ÄNDA jag kan tänka på är utbildning och vad jag ska ägna mitt liv åt....
Jag vill bli nått stort antingen för mig själv å där träder genast skådespelardrömmen/musikalartist eller sångerska in...eller för andra och då är det socionom,specialpedagog(MEN jag vill egentligen inte bli lärare) eller nått åt det hållert typ hjälpa unga tjejer med deras självkänsla eller något, skriva böcker för å hjälpa andra som är i svåra situationer...blir galen allvarligt!
Självklart kan jag söka skådespelarutbildning genom folkhögskola å försöka ta mig vidare men OM jag inte kommer vidare då har jag "slarvat" bort fler år av mitt liv, flera hundratusen i studiepengar och kanske får jobba på ICA resten delen av mitt liv...och det vill jag INTE.

Jag anser att jag borde ha en utbildning och vet också med mig att saker jag brinner för det är också grejer jag är väldigt bra på och går in för! Jag vet att jag kan mycke mer än att "bara" få ett jobb för att försörja min familj och med själv...jag vet att det är inget liv jag vill leva.
MEN vill också poientera att jag absolut INTE ser ner på folk som lever så för ett jobb är viktigt å vad man väljer att jobba med har inte med saken att göra, alla tar vi ansvar för våra egna liv och alla trivs inte i skolan eller är gjorde för det, huvudsaken är att man kan försörja sig!

Att jag känner att jag vill ha en utbildnig och "vill bli nå stort" har nog mycket med att göra med mitt "vara bästkomplex" ...jag har tyvärr aldrig fått känna mig bäst, varken när det gäller skolan eller bland vänner...
Någonstans önska jag att jag hat bättre betyg och bara kunnat välja  vraka, hur gjorde dom som lyckades med det?

Just nu så har jag verkligen inte EN ENDA aning om VAD jag ska bli, HUR jag ska bli eller OM jag ska bli...jag hade behövt någon som hade berättat det för mig, och som vanligt i de flesta situationerna nån som tror på mig å på saker jag gör....varför tror jag för lite på mig själv?!
Det värsta jag vet är att misslyckas, hatar gå med svansen mellan benen och skämmas för något dåligt val man tagit...jag har upplevt det för många gånger!

Jag har fått för stora krav på mig själv och det får mig på dåligt humör, illamående å otroligt stressad....
Jag måste hela tiden ha en blick mot nästa mål för att klara det första så jag vet att jag kommer vidare, annars ger jag väldigt lätt upp och ingenting händer.
Känner väl inte helt att nån har tid eller lust å lyssna, för jag vet jag är en vi kallar "ältare", är jag inne på någor ältar jag det i EVIGHET..

Det var allt för mig, nu är det helg!






....ja d e verkligen så det känns! Min fina underbara André är den bättre delen av mig, han får mig till en bättre människa, han har ändrat det mesta i mig.
Den stora stormiga jag har helt enkelt försvunnit, landat och bara njuter av mig själv, mitt liv och det vi har tillsammans!

Jag har aldrig upplevt kännslan att inte tröttna på varann att ju längre tiden går ju mer växer allt och ju stabilare å ju mer växar man ihop, känslan är underbar!

Det finaste med min fina André är att han har det som ingen annan har,en otrolig personlighet!
När du är ledsen/på dåligt humör/arg lr sur kommer han å kramar om dig å viskar till dig hur underbar å vacker du är...det är ju precis det man behöver höra i det tillfället!
Det är ju helt otorligt att d fanns en så fin kille!

Jag känner verkligen att jag har hittat hem, ingen kommer någonsin fånga mitt hjärta på detta sättet!
Det finns ingen tvekan i detta någonstans,jag vill verkligen dela allt med honom helt enkelt.

Jag kan till och med tänka mig ett liv i norrland, så länge jag får vara med honom.

Det är så kärlek i denna fina kille och det smittar av sig...det är nu äntligen jag har hittat han, den som jag alltid drömmt om...jag visst han skulle dyka upp en dag.
Nu släpper jag aldrig taget...