Nu kommer ännu ett klagoinlägg. Bloggen har numera blivit en ventilations kanal för mig, annars skulle jag inte överleva här. Alla dagar är inte dåliga här  men när de kommer finns det inget annat sätt för mig än att få tömma det i ord. 

 Om 3 veckor fyller jag 27, en dag jag älskar fira med mina nära, om inte Samma dag så oftast någon helg före eller efter, hemma i fbg hos mor och far. Vi brukar sitta runt bordet i vardagsrummet tillsammans och min mamma har alltid varit så gullig och bakat tårta eller lagat god mat. Vi är tillsammans, vår familj och farmor och mormor. 

Sista dagarna har jag återigen varit förbannad och ledsen på situationen. 
Jag känner mig dum som inte kan trivas fullt ut och får dåligt samvete över att jag inte kan njuta av detta, "once in a life time" upplevelsen vi har här. Återigen har det slagit mig, 2 år är för lång tid. 

Jag pratade med min mormor idag över telefon och hon berättade hur gärna hon ville plantera panséer på balkongen men inte orkar så hon kommer strunta i det i år. Hon ville ha putsat sitt fönster men vågar inte klättra upp på diskbänken. Hon ville bära ner balkongmöblerna för att Kunna njuta av solen på balkongen. "Du kommer inte känna igen mig när du kommer hem, jag har tagit av så mycket, Evelina." 
Mormor är en person som alltid stått mig väldigt nära, vi har alltid haft en speciell relation, hon är en av mina bästa vän och vi delar det mesta. 
Jag önskar så att jag hade kunnat ha närmare, bara tatt bilen eller vagnen å kommit över, hjälpt henne plantera blommorna, putsat hennes fönster och druckit kaffe. Hon skulle fått hålla i M som hon så gärna önskar. 
Kunnat ge dem massor av tid tillsammans, för jag vet hur mycket hennes hennes familj, barn, barnbarn och barnbarnsbarn betyder för henne. 

T har gett som förslag att jag å M kan åka hem tidligare, men för mig känns det så fel mot de bägge, de missar mycket mer än vad som skulle behövts av varandra, samt Viggo. Vem ska ta hand om honom fram tills det blir dags att åka hem. Även han behöver sin familj. 
För mig är det omöjligt att ta både hund å barn på planet hem. 

De sista veckorna har T rest mycket ungefär så har det varit en resa i veckan i en månads tid, till Florida kunde vi följa med men att vara ensam med hund och barn är tufft. Speciellt när du inte kan ge bägge lika mycket. Absolut har jag varit medveten om situationen sen vi träffades, men det är svårt att föreställa sig innan man är där. 
Det blir så lite som möjligt gjort dessa veckor och att se Viggo må dåligt över att matte inte har tid gör ont i hela mig. 
Jag märker allt mer hur livet här inte funkar för vår familj. 

Jag är inte den som tar hjälp av folk, framför allt inte av folk jag inte träffar så ofta lr inte känner så bra. Hjälp har erbjudits flera ggr om, jag uppskattar det verkligen men tyvärr jag kan inte.


3 veckor kvar till min födelsedag och jag önskar bara att vi får komma hem och kunna ha ett normalt liv utan hemsk sommarvärme på 40 grader, kunna ta med hund och barn åka till havet eller en sjö, kunna ta vagnen och GÅ direkt utanför dörren. 
Högst på min önskelista står att han kommer hem och berättar att när vi åker härifrån i juli så är det för gott, och att vi kommer stanna i Sverige. 









Tiden springer på alldeles för snabbt och mer och mer lär vi känna varandra, mini-människan och jag. Mini som för övrigt blev 9(?!)veckor igår. Det händer så mycket på så kort tid och tiden går för fort. 
Jag börjar äntligen finna min roll. Vissa dagar har det känts väldigt naturlig medan andra har varit desto mer konstigare. En blandning Av chock, kärlek och rädsla börjar sakta men säkert lägga sig. 
Jag har lyckan att varje morgon få vakna till en stor sol och även på kvällen somna jämte en. 
Det är inte mycket  hon är missnöjd med här i livet, vår lilla stjärna. 

Kan inte säga det nog, men att vara mamma är det häftigaste jag upplevt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig! 
För varje dag som går visar hon tydligare vad hon vill och inte vill. 
För varje dag som går kommer det upp nya grejer och upptäckter. Lärandet av livet och upptäckandet av världen är så underbart å stå bredvid och studera. 
Hon är så med och plötsligt så medveten om saker runt omkring Henne. 
Den största tryggheten är mamma och pappa och även detta är något som märks allt mer. Just det där att man märker att hon plötsligt söker oss.

Jag älskar komma innanför dörren och se att det här bor en familj. Hundleksaker, babygym och gunga på golvet. För mig är det mysigt. För mig betyder detta att jag har något viktigare i mitt liv än att ha det helt perfekt. 
Inte för att det är smutsigt eller rörigt, mer att det verkligen  syns att det bor 4 individer här! 
Jag har inte tid längre att tänka på att livet måste vara så himla perfekt annars duger det inte.. För mig är mitt liv perfekt utan perfektionism nu förtiden, perfekt för livet känns komplett och plötsligt väldigt viktigt. 
En insikt jag aldrig trodde jag skulle uppnå. 

Jag älskar komma hem till det här!!



Babblar gör hon en himla massa nu också, hon har så mycket att berätta. Gärna tidigt på morgonen runt 5.30 efter frukost1 eller vid läggningsdags när päronen är trötta efter en dags hålligång. 
Hon pratar med handdukar, mobilen över spjälsängen, sköldpaddan på hennes babygunga och med takfläkten. Många vänner!;) 

Sömnen är fantastisk, mellan ungefär 22-05 varje natt och har gjort sedan ganska många veckor tillbaka. 
Efter Att hon fått pratat och sprallat av sig lite så somnar hon om och sover fram till 8-8.30. 
Och sedan efter maten där fram till 11-12. 
Resten av dagen blir det bara ytterst små napps på 20-30 min men för min del gör det ingenting. 

Hon är enkel att ha med, är hon vaken är hon go och glad annars sover hon. 

Hon älskar åka bil, men säger ifrån när man står stilla i ett rödljus etc..hon Brås där på mor sin som liten;)  

Vi har fått en extremt fin mjukstart som föräldrar och det är vi väldigt tacksamma över. Har hört att d kan vända;) 

Hon älskar sin pappa och hennes pappa älskar henne extremt. 
Att se dessa två tillsammans är så himla mysigt. 

Hunden är lite läskig, och hunden är ibland lite svartsjuk nu förtiden. Aldrig på elakt vis utan visar mer tydligt att han ska vara i mitten( som vanligt). Han gillar inte riktigt hennes ryckiga rörelser än så länge... Men när vi kommer hem ska han hälsa på oss alla inkl. henne, vilket e bevis på att han insett att hon kommer stanna.

Sen hon kom har han blivit mer skällig under promenaderna, ingen får komma nära vagnen då ska han skydda.  Jätte fint av honom att han är rädd om "flocken", men jobbigt för oss då koppelträningen inte funkar! 
Vi har bestämt oss för att söka hjälp på riktgt nu, med en privat tränare. Känns som vi har testat allt men att det inte fungerar. 

Veckan har varit aktiv, vi har varit ute på mammaträffar och bebisakriviteter nästan varje dag. 
Bl.a har vi varit på baby-yoga och babyrytmik.
För Minnas del uppskattades det den första stunden men sista stunden blev intrycken för mycket. 
Är slitsamt när man inte är van. 

Nu blir det en lugn helg tsm med familjen. T har varit iväg på jobbresa i Scranton tis-torsdag och kommer hem nu inatt. 
Skönt å vara alla samlade igen! 

Nu är det dags Sova här, ville bara köra en snabb uppdatering:)