Vi har tillbringat hela lördagen på Sjukhuset.
Vi var 6 par och en ledare på 20 kvm ungefär, och vi alla var där för en anledning- childbirth class.
Vi blev matade av information om allt som innebar förlossning och barnafödsel under hela dagen 9-16, med några toalettpauser och 45 min lunchrast, man var rätt seg när det var slut kan jag säga.
Vi fick se massa kort-filmer om olika förlossningar; med epidural, naturlig födsel med doula ( här i USA är det vanligt att man hyr in en "tredje part" som dem kallar doula, som är en väldigt erfaren "förlossningstant" som hjälper en med att t.ex framför ens beslut om hur man vill ha sin förlossning och hjälper en att pucha en under själva förlossningen, samt tar hand om en, t.ex baddar ens panna, masserar osv. Detta alltså utöver ens partner. Utöver det finns läkare och sköterskor med under förlossningen), födsel med kejsarsnitt, samt en film om förlossningens alla 3 stadier.
I vanliga fall brukar det inte vara något som berör mig så djupt, men tanken på att vi själva ska vara där om 2 mån så drog fram väldiga känslor, vilket så klart ledde till att vid varje bebis som kom ut blev en omtumlande känsla, och tårarna spruta och många ggr under dagen kände jag hur jag nästan började hulka av gråt... Det är verkligen något som varit min största börda under graviditeten, all gråt! Att gråta är naturligt, men att "hulkgråta" åt saker som tidigare inte berört mig sådär är riktigt jobbigt, speciellt i offentliga situationer. Jag kan inte stänga av efter heller vilket gör d ännu värre. Tommy har Dock lärt sig nu att inte fälla kommentaren "men äkskling e du ledsen" eller nått liknande då blir d ännu värre!
Självklart är det mycket känslor inför ens egna barn, mycket funderingar, nervositet, spänning osv.
Nått jag även kände som jag inte var beredd på och som chockade mig lite var "åh herregud, nej detta vill jag nog inte ändå" ..." Är jag verkligen redo...?!"
Säkert är även det fullkomligt normalt , det är ju något Stort, nytt och utanför ens "comfortzone" just nu, men jag tror faktiskt ingen vill erkänna det.. Men tyvärr jag gör, jag måste. Känslor måste släppas ut.
Den dagen hon kommer ut, vet jag kommer vara den lyckligaste i mitt liv... Och jag kommer gråta ännu mer;)
Jag är otroligt glad att jag kommer få föda här i USA och på ett av Texas bästa sjukhus. Som jag nämnt innan, vården här är super och jag har bara hört bra om vårt sjukhus.
Beroende på hur det går, kommer vi få ligga inne 1-4 dygn ( och pappan får även vara med hela tiden).
Man får ett eget rum med säng för mamma och bäddsoffa för pappan. Maten ska bara bra sägs det och man får även tydligen en sköterska för mamman och en för babyn.
Läkaren som har följt oss ända sen inskrivning kommer vara med och förlösa och vi kommer troligtvis ha samma sköterskor under förlossningen då dem jobbar 12 timmarspass ( om det inte drar ut på tiden vill säga).
Jag är helnöjd, än så länge och är just nu inte ett dugg orolig, litar väldigt på sjukvården här och känner att det som kommer, kommer och konsekvenser tar man då.
Kvällen har varit lugn och vi beställde hem lite mat ifrån greken och sedan åt vi popcorn å hyrde film.
Viggo som har fått haft hundvakt idag av Eva å Geoff vart lite extra lycklig över att det serverades popcorn;)
Blev en tidig lördagskväll och imorgon tänker vi sova ut och sedan blir d en donings och städningsdag i lägenheten, lite tavlor ska upp och jag har lovat den ivrige blivande fadern att han äntligen ska få skruva ihop bebismöblerna, så blir även fix i lillans hörna.
Natti natt!
1 kommentarer
Lotta Eriksson
26 Oct 2014 11:08
Jag kunde inte låta bli att dra på munnen när jag läste om födseln. Jag tror att alla blivande mödrar har upplevt samma sak. Oro och funderingar. Jag födde alla tre utan bedövning eller annan smärtlindring. Hade inte speciellt ont. Bag håller tummarna att allt kommer gå jättebra. Ge Viggo en stor kram från oss. Kram.
Kommentera