Redan är det snart 5 mån vi landade på George Bush international AirPort här i Houston. Trötta, förväntansfulla, hungriga, nervösa och spända över vad som väntade oss. Vi hade hunden i den lilla svarta väskburen och två stora väskor var samt handbagage. Mer en detta hade vi inte just då, vi visste knappt vart vi skulle bo, mer än att vi skulle få hyra en möblerad lägenhet för en månad. Det var i stort sett allt vi visste, vi hade en bebis i magen som inte var större än en liten böna och vi visste inte hur vi skulle få tag i en läkare för att få undersöka om den lilla bönan var en frisk böna eller en sjuk liten pojke. Tommy visste inget om sitt nya jobb, skulle han trivas? Skulle detta verkligen bli bra?
Hur skulle livet bli här?
Fortfarande är det svårt att veta hur saker och ting kommer bli men jag kan säg att saker verkligen har klarnat betydligt mer än den dagen vi landade, annars hade det väl varit lite konstigt kan jag tycka.
När du ger dig iväg på en sån här resa, när du i stort sett släpper allt för ett tag, för att börja om på nytt i ett annat land, annan stad och i en annan kultur sätts verkligen både liv och förhållande på prövning. Du måste veta att du innerst inne är stark som individ och stark i det du har, för minsta lilla motgång kan verkligen kännas som jordens undergång och kan knäcka ner dig totalt. Det kan till exempel bara vara något så löjligt som att någon talar om för dig vad som är rätt och fel. Du är sårbar, svag och du måste vara beredd på dagar och ibland veckor av tårar och känsla av meningslöshet. Du känner ofta att ingen förstår din känsla och framför allt ingen där hemma där folk lever på sitt vanliga liv och frågan "hur har du det?" Eller "hur känns det där borta" kan få dig att bli jätte arg eller jätteledsen. Självklart vill man inte ljuga men känslan av att aldrig kunna säga "det känns toppen" och att vara negativ och ledsen gör att du blir ännu mer frustrerad och ledsen. Du lever i en helt annan värld av vad folk hemma kan föreställa sig, men samtidigt vägrar du ge upp när det känns som sämst, det vore mer ett sätt att fly ifrån det jobbiga än att ta tjuren vid hornen och faktisk ge sig fan på Att du ska klara detta, du och din partner ska ta er igenom detta tillsammans. Det är faktiskt bara du och din partner i hela världen som vet vad ni klarar av och vad ni har.
När du befinner dig där så är det så viktigt att låta sig vara ledsen, svag också. Det är ju detta som senare kommer göra dig till en starkare individ.
Jag kan tänka mig hur det är att vara familj å vänner till en som bara ringer och gråter å skriver att hon mår sämst i världen, men ni är på olika delar av världen och hemma i Sverige kan du inte göra mer än att försöka komma med peppande ord helt enkelt.
Detta kanske inte är allas upplevelse men har varit min. Jag kan helt ätligt säga att jag har ägnat timmar åt att gråta, dagar i sängen och försökt sova bort min tid för att tiden ska gå fortare. Men livet blir inte bättre för det, snarare tvärtom. Kanske har hormoner spelat in en del, kanske inte. Men min rädsla har mest varit för att bli en ledsen och deprimerad mamma som inte kommer orka att ta hand om sin dotter. Jag har jämfört mig med vänner hemma i Sverige och varit rädd över rädd över att jag Inte ska kunna ge Henne den stimulans hon behöver när hon kommer.
Jag har ångrat hundra ggr om att jag sa ja till att följa med, velat ta mina väskor och ta första bästa flyg hem.
Ensamheten har varit enorm här, och så svår.
Jag har haft svårt att glädjas åt de saker jag egentligen älskar att göra, som att träna, fika, shoppa, resa, träffa folk osv.
Bloggen har varit lite som min fristad, det är här jag skriver av mig och känslorna förvandlas till ord och det är så jag får utlopp för mina känslor. Jag Har alltid varit bra på detta, känslor till text. Det handlar inte om snyftinlägg med rubriken "tyck synd om mig nu", utan mer som ett sätt att tömma min kropp på alla tankar och känslor som bubblar upp.
Jag kan idag säga att jag är glad över att jag tog steget att säga ja och följa med, att hur nere och ledsen jag än har varit så är detta verkligen en resa som gett mig perspektiv på saker och ting i livet. Jag har bl.a. på dessa 5 månader insett vad som är viktigt för mig och mitt välmående, hur fantastisk liten familj jag har, vilken underbar man jag har i mitt liv, vad för sorts människor som får mig att må bra och hur lyckligt lottad jag är som fått chansen till detta redan så tidigt i livet som nu, det ger mig en bättre självkänsla och självinsikt och jag vet att jag har insett Att jag kommer bli en jäkligt bra mamma i det här, det är ju det jag vill å det är just precis det jag jobbat för i flera år och framför allt, ännu mer jobbar för nu.
Som person har jag aldrig varit en tjej som älskar leva livet i lyx, dyra märken, och det är inget jag är intresserad av heller.
Här försöker vi få livet på ett likvärdigt sätt som i Sverige. Det är inte alltid lätt och vi jobbar hårt hela tiden för att vi alla ska må bra här.
Vi har börjat hundkurs med Viggo på måndagar, och målet är agility kurs.
Vi kommer även under hösten gå två bebiskurser, föräldrarutbildning och "newborn care Class".
För två veckor sen träffade vi även ett par i samma lägenhetskomplex som oss. De är som oss, nyinflyttade till Houston sedan 4 mån tillbaka och har en liten hund, en tax. Hon är ifrån Tjeckien och han ifrån Frankrike. Jag och tjejen, Eva som hon heter klickade verkligen på en gång och är också hemma om dagarna. Viggo och deras lille Cooper ( som bara är 6 mån) tycker om varann och leker jättebra ihop, Dock kan det ibland bli lite för vilt och stimmigt, men det är kul att se. Jag och Eva behöver prata engelska med varann för att kommunicera,och jag känner redan Att jag vuxit i "rollen" som engelsktalande. Spärrarna har släppt allt mer helt enkelt.
De två sista veckorna här har varit de bästa sen vi kom hit faktiskt, jag har börjat kunna glädjas över att bo här, och har börjat acceptera mer att detta är vårt liv och vår vardag. Kunnat sett fördelarna här och inte jämfört mig så mycket med det hemma.
Fortfarande saknar jag att kunna gå ut, och promenera direkt utanför dörren, och fortfarande är det rätt varmt vissa dagar. Men tror att svalare väder är på ingång.
Ang. Bilkörning så kör jag rätt mycket själv nu och är inte lika rädd, tänkte ta tag i körkortet snart här, du får bara köra på ditt svenska körkort i 6 månader sen måste du ta Texaskörkort, vilket jag måste göra innan november. Uppkörningen och teorin är Dock inte så svår så ska nog greja det också.
Jag börjar äntligen känna igen mig själv nu helt enkelt, hon som kan se det positiva i det negativa och inte bara stänger in sig i ett mörkt rum.
Jag är glad över de personer jag lärt känna här och är tacksam över peppande ord och kommentarer folk har gett mig.
Det tar tid att komma in i nya rutiner helt enkelt och det är svårt när man inte riktgt kan kontrollera allting själv, det är mycket andra regler i kontrakt och grejer här vilket gör att det är svårare att t.ex säga upp en lägenhet och byta ut efter dina behov. Hade vi vetat det vi vet idag hade hus varit vårt val när vi kom hit. Dock trivs vi rätt bra i området, men hade gärna haft en liten trädgård för Viggos skull och gångavstånd till någon park eller någon slinga...
Jag kan inget annat än tacka mig själv för att jag vågade följa med hit och tacka Tommy för hans envishet och starka vilja... Vi tillsammans har det väldigt bra och som många försökt tala om för mig både innan vi åkte och sen vi kom hit, så ja det vi faktiskt gör är en enastående resa, både fysiskt och mentalt.. Och när vi kommer hem är det en grej som har fått oss att bli väjdigt starka som människor, och som par.
Utan honom hade jag gett upp efter en vecka...men den mannen är fantastisk till att kunna få mig att se saker ur en annan synvinkel, vilket jag är så lycklig och glad över! <3
1 kommentarer
Mamsen
07 Oct 2014 17:13
Det är så skönt när "Lilla Familjen" verkar må bra. Många kramar till er <3
Kommentera