Kan kanske börja med att påpeka att detta inlägg kan skapa em hel
Del olika åsikter. Jag är inte ute efter att skapa en disskution utan mer tömma min egna frustration ( som vanligt här på bloggen) och skriva av mig. Jag är inte heller ute efter att peka ut någon speciell, så återigen detta är ett sätt för mig att tömma och glömma vilket jag gör bäst av att dela med mig i skrift. Tack! 

Jag har nog alltid varit en person som gillar att gå min egna väg, göra på mitt sätt och prövat mig fram, ibland lyckats och ibland misslyckats men rest mig upp och  försökt på nytt. 

Något som väckt mycket frustration och irritation under mina snart 9 mån är folks kommentarer över hur mitt liv som mamma kommer att bli. Det har strömmat in med råd ifrån alla håll och kanter utan att jag ens behövt be om det. Kommentarer som " njut av livet nu sedan är det kört". 
När jag berättar om hur hur vår plan för hur vi kommer dela upp vårt familjeliv, sömnrutiner, matning, liv med hund och barn osv är det nästan som folk skakat på huvudet och sagt " lilla gumman du har ingen aning"....och nej det kanske vi inte har heller, kanske kommer vi sitta där om ett år och låta lika bittra å trötta på allt. Men snälla folk, hur kände ni själva när ni väntade ert första barn? 
Visste inte ni (också)  då att ni måste vara beredda på sömnlösa nätter, amning som inte fungerar, att ni inte kommer få vara ifred på toa etc. 
För det vet iaf  jag, att jag måste vara beredd på, och som blivande mamma kan jag bara säg att herregud vad less jag är på att höra hur "svårt och jobbigt" livet kommer bli med barn. 
Ångrade ni er verkligen så otroligt mycket efteråt eller handlar det bara om att ni inte riktigt tänker på hur ni lägger fram det?
 Är det så lätt att glömma bort hur förväntansfull och lycklig du är när du väntar ditt första barn? 

Jag tycker nästan det är lite elakt att kvinnor emellan predika om hur det nya livet för en blivande mamma kommer att bli. Vilket jag även tyckte innan jag blev gravid också och jag hoppas verkligen att jag själv sparar denna känsla för framtiden. 
För istället att tala om för någon som ska bli mamma om alla nackdelar med att bli mamma, hur jobbigt det är att inte få sova, att inte få bajsa ifred, att inte hinna städa/äta/diska m.m så peppa istället, du kommer aldrig ändå kunna veta hur livet för just denna personen kommer att bli, hur mycket just denna mammans kommande bebis kommer att sova,äta,bajsa, skrika osv... Jag tror de flesta som väljer att bli föräldrar är medvetna om att få barn inte är en dans på rosor. 

Bara för att en kvinna har barn, talar med en gravid kvinna betyder inte detta att den blivande mamman vill ha dina råd eller åsikter från ingenstans, hon behöver inte höra "njut nu blahablaha"
För det är något vi får höra ändå, och det är också något vi vet om redan när vi valde att ta på oss ansvaret för barnet, planerat barn eller ej. 
Att få höra " du kommer aldrig kunna föreställa dig vilken omställning det blir, därför är det viktigt att få råd ifrån andra" ... Nej men alla funkar kanske inte som så heller, vissa vill försöka med den plan dem har och ta det som det kommer, pröva sig fram och jag tror att, känner man sig osäker och behöver råd, då frågar man. 

Jag räknar inte med sovmorgon, att min bebis bajsar rosenblad, att amningen ska gå smärtfritt, att hon ska vara en liten ängel som talar om vad hon vill, inte heller att ha tipp topp hemma, få sova på natten... Nej verkligen helt tvärtom. 
Här i USA har papporna ingen pappaledighet, oftast går den tillbaka till jobbet redan dagen efter eller några dagar efter förlossningen. I vårt fall kommer vi försöka lösa det med att T ska ta ut semester iaf första veckan, sedan kommer jag stå ensam mycket. På vardagarna kommer jag få vara den tar hand om det mesta och sedan på helgerna får vi ju hjälpas åt så gott det går. 
Det kommer bli väldigt tufft i perioder och jag är förberedd på det värsta helt enkelt, sedan får vi ta det som det kommer, men att gång på gång få alla dessa kommentarer och när jag försöker tala om att jag anser att man får pröva sig fram på sitt sätt, vad som passar oss och någon släpper kommentaren " du kan få posttraumatisk stress" eller " du kan bli deprimerad" om jag inte lyssnar, Det är otroligt fult tycker jag. 
Jag är inte jordens första blivande mamma och troligen inte den sista. 
Vi förväntar oss en chock faktiskt men sedan så återstår det att se hur det blir, och lösningen på problemen som uppkommer är något vi tillsammans får fram, inte någon annan. Pröva, pröva, pröva... 

Det är väldigt fint att man vill hjälpa till, och dela med sig anser jag, men det är otroligt viktigt på vilket sätt och hur man gör det. 
Du har ingen aning om hur just den blivande mamman mår i sin graviditet  och en kommentar som sägs på fel sätt, mitt i alla hormoner och fysiska/psykiska krämpor kan tolkas så otroligt fel. 
Så istället PEPPA!! Gratulera och tala om det som är bra, allt det som du upplevt är fantastiskt. 
Vi vet redan att vårt liv kommer ändras, att sömnen kommer vara halvt bortblåst, att bebisen kommer bajsa massa, ha ont i magen, kanske inte vilja äta riktigt eller att vi inte kommer få duscha, gå på toa ifred osv, för det är just det vi är beredda på. Om bebisen sedan är tvärtom och överraskar med massa positivt, låt d bli en glad överraskning. Så snälla tänk efter... Tala inte om " såhär ska du göra", för du kommer ändå aldrig kunna veta... Låt henne misslyckas, prova och sedan kanske lyckas. 
I en sådan roll är det väldigt känsligt, och jag är nog inte ensam om att känna såhär. 

Något annat som gör mig oerhört frustrerad är " tänk på hur du klär ditt barn" .... Japp, jag klär henne i kläder jag tycker är fint. Det betyder inte att jag tänker forma henne till att bli en viss person, en stereotyp osv. 
Jag är inte den som tycker att "hen" är väldigt viktigt...det är ett bra ord om man inte vet könet ( innan barnet är fött) på sitt barn t.ex men att jag ska kalla min dotter hen för att, det är inget jag kommer göra. Jag kommer inte heller klä henne varken typiskt "flickigt" eller "pojkigt" utan i det jag tycker är fint. 
Att någon ska påpeka för mig att hon ska kläs i rosa för att annars blir hon ingen tjej eller jag måste klä henne i grönt för att annars så lär jag henne formas till dittan å dattan. 
Helt ärligt, jag tror faktiskt inte att hon bryr sig om hon har en rosa klänning på sig eller om hon har vantar med spindelmannen på. 
Inte heller om hon får badas i ett blått babybad eller om dockan är rosa. 
Den dagen hon är gammal nog att välja kläder och färger själv kommer hon säkerligen tala om detta, och den dagen tänker jag inte hindra henne. Hon kommer få vara exakt den lilla individ hon är och jag tänker inte pressa henne till något annat. 
Är det någon annan utomståendes ensak å lägga sig i hur vi väljer kläder,  färger till vårt barn? 
Hemma i Sverige är allt just nu väldigt "pk", det ska vara jämställdhet inom allt, allt är diskriminering..  Och jag kan känna att det blir för mycket många ggr. 
Här i USA är det tvärtom, bebisar delas upp på en gång i blått ( boy) och rosa( girl) , kläderna du köper är antingen blå eller rosa ... Det är svårt att hitta andra färger och jag känner att det istället blir för mycket åt andra hållet också. 
Jag vill ha någonstans mitt i mellan. 
Men jag tror inte att min dotter skulle bli gladare av få ha en stor Rosett runt huvudet och massa rych pysch på kläderna med rosa å glitter å glam.   
När kommentaren här kommer " men hur ska hon då veta att hon är tjej om hon inte kläs i rosa?" 
Hmm inte för att vara taskig, men jag har inte varit speciellt rosa i mitt liv, men jag har aldrig tvivlat på vilket kön jag tillhör;)  kan säga att jag har inte behövt avgöra mitt kön i mina kläder, Och val av färger.

Jag skiter fullkomligt i hur folk väljer att klä sina barn, vad deras leksaker har för färger, om deras barn leker med dockor/bilar/kottar.. Jag tror inte det är något som kommer att forma dem till något. Vi människor går igenom perioder i livet hela tiden. Jag tror mer att vi formas av erfarenheter och upplevelser inte av vad vi har för färg på byxorna som barn. 
Så folk, om det sticker i ögonen på hur folk runt omkring klär sina barn, titta bort då.
Du har ändå ingen rätt att gå in och säga "fyfy detta går inte".... När slutade vi med "var och en sköter sitt"? 
Det är inte ditt barn, hur du vill ha det är upp till dig. Men hur andra vill ha det är inte din ensak. 
Så om du ser min tjej i sin grönrandiga body, bruna tajts och rosa nalle och eller bada i sitt blå badkar... Kom ihåg att hon kommer nog veta vilket kön hon är oavsett, och hon kommer garanterats formas till den person hon är menad att bli i framtiden. Vill hon leka med dockor, dansa balett och springa runt i prinsessklänning så är det självklart att hon ska få göra det.. Likaväl som att hon kommer få leka med bilar, ha Batman dräkt, och bygga tågbana... Eller om allt blir en mix, för mig är det skitsamma, kärleken till henne kommer inte vara mindre för det.

Jag vet att detta är två ämnen som kan skapa stora diskutioner och självklart är det fritt att lämna komkentarer... Men som sagt, detta var inte ett sätt att peka ut någon, eller för att skapa en diskution, utan återigen, ett tömma och glömma inlägg och samla kraft och energi för något roligare än å grubbla;) 

Godnatt!  







2 kommentarer

Emily

29 Nov 2014 13:31

Åh Lina. Jag blir så arg, ledsen och frustrerad på samma gång. Precis det här fick jag höra när jag väntade Summer med (nästan värre när jag väntade Nela, och därför vi inte berättade för "alla" när vi väntade Livia).
Precis som man inte vet vad som kommer ske när man får barn och att alla ska lägga sig i gör mig så arg. Det är en sak att ge tips och råd, men när någon säger att det kommer bli si eller så och att livet kommer vara över.. åhhhh blir arg bara jag skriver om det. Mina barn är det bästa som hänt mig (oss). Och visst kommer det jobbiga dagar, men det gjorde det även utan barn. Man anpassar sig efter barnen och lever för dom. Det är det som är hela grejen med att skaffa barn. Att man kan gå vidare och bilda det nytt kapitel i livet.

Och strunta i vad alla andra tycker när det gäller er lilla flicka. Gillar hon blått, bilar och Lego. . Så låt henne göra det. Summer har alltid varit en pojkflicka och gillar fortfarande spiderman mycket (Vilket gör att vi får gå till pojkavdelningen ibland).. hon är trygg i sig själv och står för vad hon gillar, vilket jag tycker är jättebra.

Så stå på er. Ni kommer bli superbra föräldrar :)

Mamsen

30 Nov 2014 19:21

Åh, min starka älskade dotter vad du skriver vettigt och bra. Detta är visst något som bör diskuteras och stötas och blötas mycket. Du har helt rätt i att det är du och T som avgör var gränsen går för vad som är jobbigt er. Bry dej inte om alla "goda råd" utan fortsätt var stark i tron på dej själv och låt ditt hjärta och din hjärna styra dina val. Det viktigaste är att du och T är överens. När det gäller valet av färger och leksaker så kan jag, utifrån alla mina år som "dagisfröken" bara instämma med dej. Det löser sej av sej själv. Ett barns kön skapas ju inte av leksaker eller färger. Det är ju medfött. Med den inställning som du har till föräldraskapet så kommer det att bli för dej som för alla andra nyblivna mammor; Up- and down-dagar. Och det är viktigt att ha bäggedera för att få en bra balans.
Stor kram <3 <3 <3

Kommentera

Publiceras ej