Vi sitter där på restaurangen, maten har precis kommit in och små pratar som vanligt, som vi alltid brukar göra när vi är ute för oss själva, bara vi två. Det där leendet, det kan verkligen få hela min värld att stanna uppochner jag fastnar med blicken... Och fortfarande kommer jag på mig själv sitta där med ett fånigt leende och bara njuta av han som sitter framför mig.
" vad?!.. Vad är det?!" Är oftast kommentaren som brukar komma ifrån andra sidan bordet, men känslan brukar jag hålla för mig själv och njuta lite extra av, och brukar istället svara " inget.." Med ett litet leende.
Historien om oss är egentligen en ganska udda sådan. Från start började allting egentligen i helt fel ände. För jag var inte där på samma plats i livet som han, och jag var inte redo. Just där och då hade jag helt andra planer för mig och mitt liv. Jag hade precis flyttat in i min lilla 28 kvm etta och skulle starta upp mitt liv för mig själv, plugga och njuta av mig och mitt ego. När han ville gå på dejt tvekade jag, men sa ändå till slut ja " Why not... En dejt gör inget" sa en liten röst i mig. Jag ställde in, han försökte igen... Jag gick med på en fika.
Efter den dejten sa rösten " nepp ingen för mig ändå"....
En dejt blev en sommar-romans, och en sommar romans blev plötsligt en väldigt seriös relation på 3 min, ett plus på en sticka blev total kaos i några veckor som slutligen blev ett beslut att behålla vårt första barn. Men eftersom jag bär på anlag för Hunters sjukdom så ville vi först se om barnet var friskt. Efter all väntan visade det sig vara sjukt och vårt liv tillsammans sattes inför en stor prövning med ett tungt beslut, att avbryta graviditeten.
Han stod vid min sida, hjälpte mig när jag var som svagast och mest utsatt på sjukhuset, torkade mina tårar och övertalade mig i allt det svåra att allt skulle bli bra igen... Prövningen förde varann ännu mer närmare varandra. Jag insåg nog mest vilken otrolig man jag hade lyckats finna när han vägrande lämna mig på sjukhuset kl 23 även om han var dödstrött så han lutade sig min droppställningen för att få lite sömn inför morgondagens arbete. När sjuksköterskan kom och sa att besökstiden var slut så bad han mig ringa så fort jag kom från uppvaket så jag kunde komma hem.... Vilket var kl 4.30 på morgonen och han skulle upp kl 7 å jobba. Han kom och hämtade mig, bäddade ner mig och pussade på mig och sa att allt skulle bli bra igen.
Sen en den dagen insåg jag på riktigt att det är honom jag letat efter, min största trygghet och min bästa vän.
I fredags var dagen då vi var beräknade att få vår "Vincent" men dagen jag hade fruktat kom och kändes inte lika hård som jag trodde från början, troligen har vi lyckats bearbeta detta otroligt fint tillsammans dessa månader som gått, vilket gör mig så lycklig.
Känslan av ett team "vi" och ett otroligt starkt "vi" är en underbar känsla.
Han är mannen som får mig le genom gråten, och skratta tills jag gråter. Han som pussar mig i pannan och säger att han älskar mig varje morgon innan han åker till jobbet. Håller min hand när jag är ledsen och rädd och talar om att allt ska bli bra. Mannen som kan driva mig till vansinne vissa dagar och sedan samma dag få mitt hjärta att slå volter nästa stund. Det är bara han jag kan ha djupa samtal med och som kan få mig att tänka och se annorlunda på saker och ting utan att lyckas få mig arg.
Jag vet att det är honom jag ska dela mitt liv med, hur? Jo jag bara vet.....vi är vi.
Om en vecka sitter vi på ett hotell i Houston i Texas och ska tillbringa två år av vårt liv där, jetlaggade och troligtvis kommer jag gråta en skvätt också, för det är sån jag blir när jag blir när jag är riktigt trött. Men han kommer då pussa min panna och få mig att försöka se fördelarna och säga att allt ska blir bra..."du är med mig nu, vi fixar detta". På två år kan allt hända och troligtvis kommer resan föra oss ännu närmare varandra.
Mycket har hunnit hända på det här året, och jag har lärt mig att jag kan faktiskt leva i ett förhållande, jag måste inte vara perfekt...ingen är perfekt, inte ens han... Där emot är han perfekt för mig och mitt liv. Kanske steg han in i fel tidpunkt när jag minst ville träffa någon, men vad gör det idag? Tvåsamhet är så himla mycket bättre än ensamhet.
Idag har vi en jättemysig liten familj och för hoppningsvis blir den större i framtiden, men idag står vi här och jag njuter så av det jag har nu och vad som inom en vecka ska komma skall, spännande och läskigt på samma gång, men jag är med han nu;)
Imorgon är det ett år sen vi sågs på cafèt för första gången, och jag sa till mig själv " detta är inte min typ" och han ( vad han berättat) tänkte " henne ska jag ha".....och henne fick han och ack vad fel hon hade, för han var inte bara hennes typ... Han var hennes mittiprick typ!
Så nej, din man är inte bättre än min;)
Jag älskar dig till månen och tillbaka Tommy💕
1 kommentarer
Lena
19 May 2014 03:14
❤️
Och tillsammans kommer ni möta allt det nya och främmande här!
Tillsammans kommer ni fixa den första tiden galant!!!
Tillsammans kan ni göra precis vad som helst trots att det är tufft emellanåt!
Kram!!!
Kommentera