Vad gör du när den du älskar har hittat sin dröm medan du själv fick pausa upp dina?
Vad gör du när du vet att han njuter till fullo av livet och är förväntansfull på den kommande tiden medan du sjölv bara vill hem, tillbaka till och vänner och ett land du känner dig trygg och lugn i?
Vad gör du när du inte förstår ett skit av vad so sägs och blir utskrattad av folk för dom tycker du är dum I huvudet som inte helt kan förstå och prata engelska?
Du vill be alla fara och flyga och be den fulla personen i hissen påväg upp till ditt rum som härmade dig å påstod att du pratade tyska och hade fel uttal på saker, stoppa upp nånting.... Men istället stänger du in dig och gråter och längtar hem.
Det är nu jag ångrar att jag inte engagerade mig mer på engelska lektionerna, och verkligen såg till att lära mig språket.
Det är nu som jag är glad och tacksam över att jag är född och uppväxt i Sverige och sluppit fly ifrån krig och grejer för att komma till ett land där du inte kan nånting av varken språk eller system.... Där dessutom människor tycker att du är en idiot som flydde "just hit" och gör allt för att du ska ha det så sämst ställt som möjligt och gärna är öppna med klåpord och sitt "tyckande och tänkande " om dig.
Jag vill inte beklaga mig, få medlidande eller nått likande, jag vill skriva av mig... Få mig att må bättre och känna mig lycklig och nöjd igen.
Du säger att du är "såååå avundsjuk" men det ska du inte vara, för just nu känns inte mitt liv roligt alls.
Ja, jag vet att jag borde vara tacksam och nöjd och glad över att fått chansen, det år jag också men jag känner mig vilsen, otrygg och äckligt jävla olycklig och ensam i ett stort land där jag knappt kan kommunicera och inte heller känna glädje i det jag gör.
Jag befinner mig i Las Vegas för tillfället, en stad som säg vara en av USAs häftigaste men tyvärr kan jag inte känna någon glädje i det, här är det party all day long, och här beteer du sig som du vill ingen bryr sig ändå.
Igår när vi kom hit kändes det som det skulle blir fantastiska fem dagar, idag när jag vaknade upp och blev lämnad kvar på hotellrummet med hunden för att senare kunna ta mig ut och se mig om kom gråten igen.
Vädret är hett, ca 40 grader, det är svårt att ta sig ut, hunden vekar inte heller trivas och vill inte att jag ska lämna rummet och ligger helst på mig lr bredvid mig. Hunden får inte lämnas själv på rummet om inte han sitter i flygväskan under tiden man är borta ( över min döda kropp) och blir man påkommen att inte göra detta kostar det 50$ per timme tills man är tillbaka, va är det för hundvänligt rum?!
Du tror jag lever livet, men tomheten och längtan hem är större än du tror. Ena dagen känns allt ok och jag övertalar mig själv att det kommer bli bra, kanske blir det så också men just nu är livet hemskt. En enkelbiljett hem och jag hade tagit den direkt!
Jag vet att jag har inget att komma hem till, ingen lägenhet, inget jobb, ingen plan B. Jag känner mig borttappad på vägen och har satt mig och mig själv åt sidan och istället valt en helt annan väg för deN jag älskar. Jag var tveksam innan vi kom hit, jag lovade testa och istället känns allting bara fel. Jag vill hem till livet jag hade, kunna ge min familj kärlek och glädje och inte bara gråt och ilska.
Kunna gå långpromenader i skogen eller på stranden med min hund och den aktivitet han behöver....
Kanske hittar vi lösningar på allt men just nu känns det rätt hopplöst.
Två år känns så långt.... Kan man inte hitta en lösning så alla blir nöjda och glad?
Jag vill inte ta ifrån T sina drömmar och det livet här och alla upplevelser. Men jag vill inte heller ta ifrån mig själv mitt liv, mina vänner, min familj och min egna glädje.
Att leva på distans i 2 års tid är väl inget alternativ, men just nu vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv.....
Jag sökte en trygghet och ett liv utan svängar.... Istället har sista ett och ett halvt året varit en spiral av svängar och ups and downs...
Det har bara gått 2 veckor och jag kan redan känna att detta är värdelöst för mig, jag är ingen hemmafru som inte tjänar mina egna pengar lr har ett eget liv. Ett tillfälligt liv bestående av tillfälliga vänner som sen försvinner efter ett tag eller ett tillfälligt jobb för att fördriva tiden.
Jag är en självständig och stark person med egna mål och vill kunna klara mig själv, ha en menining med mitt liv, ett arbete att gå till. För mig är det viktigt att "vara något" att ha en yrkestitel där jag känner att jag gör något bra för andra som i sin tur bidrar till mitt välmående.
" Ja men åk hem då igen" tänker kanske du, men det är inte så enkelt.... Jag har min familj här.
"Det blir vad du gör det till", " Du lär dig, du kommer in i det" .... Ja kanske det men jag behövde få skriva av mig, få utlopp för mina känslor.
Mycket kan ibland låta hårt, men kom ihåg att detta är min Upplevlese och mina tankar och känslor...för mig är det viktigt att få ventilera.
Jag kommer aldrig be om ursäkt för mina känslor eller vad jag känner.
Kanske vänder det snart kanske blir det värre, framtiden får utvisa jag kommer fortsätta ge det en chans ett tag och under tiden så får ni stå ut med svängningar i inläggen, och just nu idag gick det väldigt neråt.
Sen vill jag bara avsluta med att jag är inte hit tvingad, jag har fått välja själv.
2 kommentarer
Lina
06 Jun 2014 09:21
Så tråkigt att höra att du inte trivs, men jag förstår dig. Tycker du är supercool och så stark som överhuvudtaget åkt dit. Tror aldrig jag vågat det.. Tänker att för att göra det bättre kanske du kan hitta nån hobby eller fritidssyssla som tar upp mycket tid. Börja plugga, kanske engelska? Hitta nån kurs att gå med er fina hund eller hitta på nåt helt nytt som att sticka eller renovera gamla möbler. Ja typ vad som helst som håller dig sysselsatt.. Tror verkligen det kommer lösa sig för dig.. Du är en kämpe.. :)
Mamsen
06 Jun 2014 10:24
Men lilla älskade vännen. Det var ju inte såhär det var tänkt att du skulle känna. Börja med att anmäla dig till en engelskakurs så att får något viktigt och värdefullt att gå till. Nåt som ger dig möjlighet till att skapa kontakter och ger dig möjlighet att skapa dig ett eget liv.
Det är helt normalt att du känner dig nerstämd efter att ha levt i spänning inför detta under så lång tid. Bra att du skriver av dig dina känslor. Hoppas fler än jag ger dig respons.
Ge inte upp älskling. Men håll inte heller inne med vad du känner. Vi får skypa snart igen så att du får "sjunga ut" rejält.
Du är stark och modig och jag älskar dig för den du är. Puss och kram <3 <3 <3
Kommentera