Hela min graviditet har verkligen gått otroligt bra, jag föreställde mig själv som en hormonhäxa med utbrott för ingenting och foglossning från en Annan värld samt massa illamående... Jag har haft en väldigt tur som sluppit undan hitentills. 
Igår gick vi in i v.36 och jag mår fortfarande toppen, är pigg igen och nästan lite mer energi än vanligt. 
Har tvättat och styrkt i ordning alla bebiskläder och BB-väskan är nu packad och i stort sett klar, det gäller att vara förberedd;)

Något som däremot har varit svårt för mig är alla tårar, som kommer ifrån ingenstans och som kommer av ingenting. 
Jag har kännt mig som en megastor bebis många gånger dessa månaderna, och det går inte att hindra eller stänga av när det väl satt igång. 
Det värsta jag vet är att gråta offentligt och inför andra människor, t.om inför T är jättejobbigt,  och oftast har det kommit när det varit folk runt omkring. 
Vare sig det har varit att någon sagt något fel, i fel tillfälle eller om det varit för en film, för att jag kommit att tänka på vad som håller på att hända, eller om jag kännt medlidande för någon annan eller fått dåligt samvete för något, finns många exempel. 
Självklart, hormoner, massor av hormoner såklart! 

Det jobbigaste är att se alla dessa förlossningsfilmer, hur du förbereder dig inför förlossningen, andas, hur värkarna ska komma osv. 
Bara tanken av att jag om några veckor ska genomgå samma sak ger mig nästan lite "fly i panik känsla", och jag frågar mig om och om igen är det för att jag inte är redo? Är jag nervös? Rädd? 
Det är iaf känslor jag inte känner, varken nervositet eller rädsla. 
Men ändå kommer en störtflod varje gång, som såklart inte går att stänga av. 

Här hemma pratar vi nästan bara om förlossningen nu, hur vi ska göra i olika skeden, vad vi ska fördriva tiden med om det drar ut på tiden, vilka olika smärtlindrigar som finns och hur han måste vara, att han måste vara där hela tiden, hålla handen... Antagligen som de flesta pratar om när man ska bli förälder. 
Vi ler, skrattar mycket, är förväntansfulla och nyfikna. Men alla dessa tårar som kommer när jag sitter hemma själv, samtidigt den starka kärleken jag känner varje gång hon rör sig i magen, buffar mot bukväggen, försöker hitta plats och trycker mot revbenen. 
Det känns ibland som jag glömmer av att hon ska komma ut också, jag är ju så van vid att ha henne där inne. 
Jag känner mig ändå väldigt lugn vid tanken att åka in, men kanske är det något undermedvetet, och nervös och rädd kommer jag troligtvis vara den dagen ändå. 

Vi pratar namn, mycket namn, vi har tre favoriter, men varje dag ploppar det även upp nya... Vi har sagt att inget kommer bestämmas innan hon kommer ut.
I vanliga fall får barnen här i USA ett namn redan i magen, och när barnet kommer ut har man två dagar på sig att fylla i och skicka in alla papper. Ganska stor skillnad ifrån Sveriges 3 månader... 

Känns lite som att hur förberedd och påläst jag försöker vara kommer jag ändå känna att jag missat något. 
Det är så otroligt svårt att sätta sig in i en situation man inte har en aning om, helt enkelt. 



Kommentera

Publiceras ej