När du gör en sån här resa som vi just nu gör får du perspektiv på så himla mycket. Många dagar är jäkligt bra, men många dagar är dippar och vissa dagar är känslan av panik väldigt nära.
Det du gjorde för han du älskade var att ge upp allt ditt för att han skulle kunna utöka sitt CV. Det är en känsla jag har haft många ggr...det låter jävligt elakt men ja, egentligen är det så, för att jag hade aldrig flyttat hit till USA annars. Lyckligt lottad för att jag fick chansen, en stor erfarenhet, absolut, men ju närmare vi kommer förlossning känner jag mig på helt fel plats på jorden.
Känslan att inte kunna ha möjligheten att ge sina föräldrar tid med sitt barnbarn är fruktansvärt.
Även om vi hade bott i Gävle hade möjligheten varit så mycket enklare då det går tåg i mellan och bilen tar bara några timmar, och möjlighet när du ändå är mammaledig.
Det känns tomt, ensamt och skrämmande att få sitt första barn på andra sidan jorden, riktigt tufft faktiskt. Ingen möjlighet till hjälp
Om något skulle hända, och det spelar ingen roll hur mycket folk hör erbjuder sig att hjälpa till, det är jätte gulligt men tyvärr blir det aldrig samma grej.
När du åker bort ifrån allt så får du så mycket insikter, hur mycket personer betyder och hur mycket du uppskattar att ha dem i ditt liv, att inte få tillbringa tiden med dem är för mig fruktansvärt.
Vi har träffat otroligt fantastiska å underbara vänner här, och jag uppskattar dem alla, men vännerna hemma har en speciell plats.
Du hinner fundera så mycket över ditt liv och hur du vill ha det och det finns så mycket småsaker i livet du hade uppskattat att ha just nu.
Att leva i en amerikansk kultur är något som inte passar mig, det är speciellt och jag blir ofta rädd över hur man ser på varandra här, människor och djur, miljö etc.
En erfarenhet även där, det är nyttigt, absolut. Men för att vara helt ärlig, jag önskar att jag hade en möjlighet att kunna välja att få flytta hem.
Jag trivs bättre än i början, vi har börjat få en vardag... Men fortfarande känner jag att jag var nöjd hemma.
I mitt fall har jag varit en person som flyttat runt mycket, och Gävle skulle inte bli min hemstad heller, men jag hann bygga upp en trygghet där, jag var nöjd och jag var nöjd med det jag hade där. Livet kändes komplett i stort sett, det enda jag saknade var utbildning och barn.
Jag kände att jag beredd på att landa, ha något fast.
Jag ångrar inte flytten hit men ibland hade det varit skönt att få avsluta det här och komma hem å äntligen få landa. Livet här är inte ett liv som passar mig. Kanske passar det många andra, och kanske hade folk kunnat ge vad som helst för att byta med mig och jag vet att många reagerar när jag frågar om dem vill byta..." Hur kan du klaga?"..."Gud vilken erfarenhet".." Once in a life time"... Jo visst, men någon gång hade det varit skönt om någon hade förstått mig, jag platsar inte i USA, i Texas, i Houston.
Jag är en familjemänniska, älskar promenera med Viggo i skogen, hundträning, göra allt det där vardagliga sakerna som många säger att jag kommer hinna tröttna på när vi väl kommer hem.
Jag ska bli mamma, jag vill inte flänga längre, jag vill ha en fast punkt, ge min dotter en trygg tillvaro. Hur kan jag klaga?
Jag klagar inte, jag har självinsikt... Vilket för mig tyder på en stark personlighet och självkänsla... Eftersom jag helt ärligt här och nu blottar mig själv.
1 kommentarer
Lena
02 Jan 2015 04:44
JAG vet vad du menar!!!
Jag kan skriva under på allt!!!
Vi har bott 1,5 år här nu, halva tiden. Jag längtar fortfarande hem och till mitt liv såsom jag känner det. Detta är en fin möjlighet men ingen dröm för mig.
Vi måste ses snart!!!
Innan bebis hinner komma! Kram
Kommentera