Känner på mig att detta inlägget kan bli långt, har en del nytt att berätta.
Vi är inne på vår tredje månad här i Houston nu. Och efter 3 månader utan speciella rutiner på dagarna eller nått speciellt kul å göra blir det lite långtråkigt, så jag fick nog helt enkelt. Många pratar om smekmånaden som sedan går över till att allt är trist och dåligt när man flyttar till ett nytt land. Jag har inte upplevt den än. Jag har haft hemlängtan sedan dag ett och bett om att få åka hem varje dag i princip...
Det är något som tär på mig, honom och oss. Så i förrgår fick jag nog helt enkelt, jag bestämde mig att det måste bli ett slut på att göra "ingenting" om dagarna, hemmafrulivet är (som jag egentligen redan visste) ingenting för mig. Att ligga vid en pool och jäsa eller städa, tvätta hela dagarna blir rätt tråkigt i längden. Många jag pratat med har oftast svarat med " hur kan du klaga?" Eller " låter ju som rena lyxen"... Ja kanske dem första två veckorna, det är skönt att vara ledig och det är härligt att inte behöva passa tider till jobb eller skola. Men hade jag fått börja om innan jag åkte hade jag aldrig satt mig själv i denna situation igen, att åka till ett nytt land och se vad som händer. Efter några veckor blir det svårt att skapa rutiner och komma på något att göra, för du har redan gjort allt.
Till slut tappar du allt vad självförtroende och självkänsla heter och det är hit jag känner att jag kommit nu.
Jag tror det är lättare att åka ifrån en vardag med rutiner som jobb/skola till en annan.
I alla fall, när Tommy kom hem i förgår kväll sa jag bara "det måste bli en förändring på det här, helst nu... Jag måste ta steget ut i ett nytt och eget liv här".
Sagt och gjort, igår anmälde jag mig till en engelskakurs på en språkskola som inte ligger alls för långt ifrån där vi bor. Det verkar super, det fanns både förmiddagskurser och eftermiddagskurser, helst hade jag velat gå på förmiddagen så jag har något att gå till redan på morgonen, men dem låg på lite fel tider då det blir för lång tid för Viggo att vara ensam kändes det som så jag valde eftermiddag istället, Känns perfekt, då kommer Tommy hem strax efter 16 också och jag vid 18 och då kan vi äta middag.
Kursen är på 7 veckor och innan man börjar måste man göra ett kunskapstest för att se på vilken nivå man ligger på. Detta gjorde jag igår kväll. Det finns 7 olika nivåer och jag hamnade på nivå 5, blev väldigt förvånad faktiskt, trodde jag skulle ligga på 3 haha.
Hade varit kul att tagit ett när man precis flyttat hit också, jag känner verkligen att jag utvecklats väldigt mycket på dessa månaderna, så en kurs i engelska blir perfekt!
Sedan att få komma ut och träffa folk och göra något varje dag känns nästan som en befrielse.
Jag saknar verkligen att plugga!
Det är Max 10 elever i varje klass och förutom engelskalektioner har de även aktiviteter där man kan följa med och hitta på saker t.ex baseball match, gå på Houston zoo, yoga osv.
Tycker att det ska bli sjukt spännande, men samtidigt är detta något av det läskigaste jag gjort.
Detta är första gången jag gör något på "egen hand" sedan vi flyttade hit och jag är tvungen att bara prata engelska för att göra mig förstodd....Det är verkligen ett stort steg kan jag säg, det känns lite som att kasta sig ut utan vingar.
I vanliga fall har jag verkligen inte svårt att ta för mig i sociala sammanhang och träffa nya människor men här har jag verkligen haft jätte svårt för det, det blir lite som att allt låser sig i huvudet på en och man vet inte vart orden tar vägen, man säger halva meningar och frågar halva frågor i princip.
Men efter 7 veckor ska även detta ge med sig antar jag;)
Förutom detta stora framsteg, så kommer livet förändras kopiöst i januari. Vi ska Nämligen bli föräldrar till en liten tjej. Hon är beräknad till 5 januari.
Att jag var gravid fick vi veta 2 veckor innan flytt, vilket gav oss en väldigt panik. Eftersom det var så tätt inpå flytten så var det ingen idé att skriva in oss hos barnmorskan i Gävle, och när vi väl kom på plats här hade vi ingen aning om hur allt funkade eller vart vi skulle vända oss.
Jag som just då i princip precis tagit mig igenom allt ifrån i höstas bröt ihop flera ggr i rädsla för att vi skulle genomgå samma sak en gång till.
Jag hade en plan om hur vi skulle göra Houston i två år, jag skulle passa på att resa till Ghana äntligen och sedan skulle vi komma hem och jag skulle plugga och sedan efter det var det perfekt att få barn kände jag. Men livet går sällan att planera har jag märkt ett flertal ggr detta senaste 1,5 åren och då även denna gång.
Jag var i v. 8 när vi flög över och som tur var med hjälp av HRs hjälp på de företaget Tommy jobbar för så lyckades vi få tag i vår Network lista som gällde vår försäkring. Det är ju så här i USA, du måste ha en bra försäkring för att få bra sjukvård.
Eftersom vi inte hade fått vårat försäkringsnummer eller försäkringskort så fick vi stå för dem 2 första besöken själva, som vi som tur är kunnat skicka in kvitto på till försäkringsbolaget i efterhand. Det hade kunnat bli en dyr historia annars.
I vecka 10 fick vi en tid hos läkaren, och denna läkaren är så himla underbar. Det är nämligen så här att man inte går till barnmorskan som i Sverige, man går till något som kallas OB/Gyn och här har man sin läkare, en läkare som är med hela vägen från dag 1 på inskrivningen till förlossningen och han förlöser dig även. Känns otorligt bra och tryggt.
Mer om hur det är att vara gravid i USA får bli i ett annat inlägg.
Eftersom jag är anlagsbärare till en sjukdom som heter Hunters sjukdom( som min bror olyckligtvis har) Så
ville vi ta ett gentest på barnet, för att veta om det var en pojke( sjukdomen drabbar bara pojkar) och om bebisen hade denna hemska sjukdom. Detta gick väldigt snabbt här, vi fick tid redan veckan efter, alltså i v11. Vilket var perfekt eftersom ju tidigare man vet desto mindre väntan kände vi.
Provet som togs var ett moderkaksprov, som tas genom att man går in med en lång nål och tar en bit av moderkakan som man sedan gör en odling på. Med detta prov kan man även se Down syndrome och trisomi 13 bl.a men i vårt fall kollade dem könskromosomerna först.
Jag vägrade få ett samtal till där dom talar om att mitt barn var sjukt så vi gav do Tommys nummer.
Dagen innan midsommar alltså 4 dagar efter provtagning ringde dom upp och berättade att vi väntade en flicka för Tommy.
Tommy kastar sig på telefonen och ringer till mig och jag hör när jag svarar att han låter väldigt glad.
"Du ska bli mamma Lina....vi ska få en dotter". Säger han. Känslan som sköljer över mig just då är helt obeskrivlig, det var precis som där och då fick vi vårt klartecken, vi kunde börja njuta av att få vara gravida.
Jag kan säga att jag började storgråta, fick inte fram ett ord mer än " åh herregud".
Efteråt skratta och grät jag samtidigt, tårarna spruta och lyckan var så stor.
Nu har vi redan hunnit gå lite mer än halva graviditetet och jag är i v22(21+4), det känns så fantastiskt att få uppleva det här. Vi har börjat köpa kläder och i veckan fick vi hem vagnen samt köpte spjälsäng och skötbord. För många är det lite tidigt men väldigt likt mig, jag vill inte stå i sista minuten;)
Igår fick vi äntligen komma på Rutin Ultraljud! Vi har redan innan gjort 4 små ultraljud, dem är väldigt noggranna med att allt ska se bra ut här och kollar gärna en gång för mycket än för lite. Men detta ultraljudet var något speciellt, vi fick ligga länge och se på henne, allting mättes och kollades så det stod rätt till. Hon gäspade, höll för ögonen,sög på underläppen och var så himla fin. Hon har iaf ärvt mors uppåt näsa;)
Allt såg perfekt ut, vilket kändes som en stor lättnad. Jag var jättenervös innan Ultraljudet, strax innan trodde jag att jag skulle kräkas.
Nu längtar vi bara ännu mer efter att få se henne. Undra hur hon kommer se ut? Vem hon kommer vara? Vilka drag hon får? Osv
Hela kvällen låg jag och beundrade de 4 ultraljuds bilderna vi fick med oss hem, har fått några andra tidigare men dessa var ändå de bästa.
Igår var verkligen den bästa dagen på dessa 3 månaderna vi varit här,sån glädje och energi har jag inte kännt på väldigt länge... Det är påväg mot en förändring nu och jag tänker tillåta mig att njuta till fullo efter allt det här!
