I natt var det en vecka sedan allting tog nu turn och drog i gång.
Befrielse efter bedövning!
Det är äntligen dags! Vi är redo!
Lycklig och stolt pappa, får hålla sin dotter för första gången <3
Jag vaknade 2.42 av en kraftig "mensvärk" och en stund senare kom en till, jag var tvungen att gå upp och gå å där kom en till, jag kunde inte gå heller så la mig igen men det kändes inget bra det heller. Plötsligt kom värkarna var tredje min å höll i sig i allt ifrån 30 sek, upptill 1,5 min. Redan när jag hade haft tre värkar säger T att vi måste åka in.
Jag som var övertygad att det skule gå över vägrar å säger att vi väntar tills det hållt på en timme så det inte är falskt alarm igen.
Så håller det på en stund och jag kommer med smarta idéen att jag ska ta ett varmt bad då jag hört att hjälper det inte så är det dags.
"Ska du bada NU?!" Säger T lite nervöst... Men jag ska bada.
Tycker d hjälper lite och säger att det nog börjar gå över igen.
Men oj så fel jag hade, en timme senare ( kl 4) är vi inne på förlossningen och jag som prompt ska gå, kan nu knappt gå när värkarna kommer. Det gör ont ont, och när vi väl är framme vid receptionen utbrister Tommy "Well.. I'm think she's ready now!" ...å receptionisten skrattar " yeah it seems like she is".
Jag orkar inte skriva in mig själv kan knappt stå upp och vi behöver inte vänta länge lnnan vi kommer in på kontroll.
Tidigare under dagen hade vi varit hos läkaren och fått tid för igångsättning kl 6 på morgon den 8/1, och på vägen hem skojade vi om att det kommer säkert dra igång nu i natt bara för det.
Jag är redo för att läggas in och jag kan just i det tillfället knappt prata pga att värkarna tilltar allt mer.
Dem kör in mig på förlossningsrummet och ganska omgående gör dom i ordning epiduralen och jag längtar så efter att smärtan ska försvinna å tänker "håll ut, snart är det borta".
Epiduralen måste sättas i sittande läge där jag ska sitta helt stilla och skjuta rygg. Med en stor mage och regelbundna onda värkar är denna uppgift hemsk. Jag försöker allt jag kan men tyvärr går det inget bra. Till slut sätter som den på plats men efter 30 min har den fortfarande inte gjort någon värkan. Jag får återigen sitta upp och dem drar ut den lite då dom trodde den satt för djupt. Värkarna blev genast mycket värre och jag tror jag ska krypa ur skinnet och dom bestämmer dig för att sätta en ny igen, denna gången med epidural och spinal. Vilken skillnad! På en gång kickar spinalen in och T som lämnar en skrikande kvinna när han går ut ur rummet kommer in 20 min senare till en lycklig och väldigt glad Lina.
Klockan hade då redan hunnit bli 8 men tiden har gått så fort och redan där kände jag att detta kommer bli bra.
Det är äntligen dags! Vi är redo!
Jag som trodde att jag skulle vara livrädd och nervös inför detta och när jag låg inne, kände ett väldigt naturligt lugn och mådde toppen.
Tiden sprang på väldigt fort och redan kl 11 var jag fullt öppen. Klockan 12 kommer min läkare och det var dags att börja krysta ut vår bebis. Dock fick vi avbryta och vänta lite till då hon låg för långt upp i bäckenet. Kl 14 gjorde vi ett nytt försök men då utan läkare och fick avbryta igen för att invänta läkaren. 15.30 var han på plats å vi körde igång på riktigt. Jag kände inte att det var speciellt jobbigt och försökte hela tiden fokusera på målet. Dock tog det längre tid än vad jag förväntat mig,på film går allt så mycket fortare;)
I slutet hände det väldigt lite och dom pratade om att värkarbetet hade avtagit och jag hör flera ggr hur dom pratar om kejsarsnitt. Till mig säger dom att det inte ska bli något men jag hör hur dom nämner det flera ggr. Varje gång tar jag i ännu mer och hoppas att något ska hända, och hon flyttar sig mm vis säger dom.
Det beslutas om en sugklocka och jag blir lite orolig, då jag har hört grejer om denna men intalar mig själv att dem vet vad dem gör.
Efter 45 min med sugklocka kommer hon äntligen ut den 7/1 kl 18.10, vår lilla lilla bebis. Hon skriker på en gång och allt verkar vara bra. Det utlöstes ett jubel i rummet och jag är just då så upprymd av känslor och intryck och gråter och skrattar på samma gång. T utbrister " kolla Lina hon är ju jättefin!!" Och hon läggs på mitt bröst. Jag vet knappt vad jag ska säga minns bara att jag säger "hej" flera ggr och är just då den lyckligaste i världen. Äntligen ligger denna lilla fina varelse hos mig, på mitt bröst. En stund senare måste dom väga och mäta henne och hon är 51 cm lång och väger 3360 gram. T följer med in för att ta massa kort. Jag hör hur hon skriker. Efteråt lägger dom henne återigen på mitt bröst och vi har en timmes "skin to skin" stund . Alla går ut och vi får vara själva med denna underbara lilla sak. Vi är just i det tillfället så himla lyckliga.
Efteråt skjutas vi upp till vårt familjerum som ska bli vårt hem några dagar. Vet inte riktigt hur det är att bo kvar på sjukhuset i Sverige men här var det verkligen ingen hit.
Multitasking dad! <3
Mys på hög nivå!
När vi kom från sjukhuset hade vår fina vän Eva satt upp en välkomstkrans på vår dörr<3
Samma kväll vi kom in så satte det upp en plan för närmsta dygnet, bl.a att dem skulle komma in å bada henne kl 4 på natt, samma natt. Då hade jag varit vaken ett dygn. Var fjärde timme så kom dom in å kollade min feber och mitt blodtryck då jag fick feber under förlossningen.
Temperaturen på rummet var helt skruvad så antingen var det jättekallt eller jätte varmt inne på rummet hela tiden.
I stort sett var det någon inne på dygnet var 20e min. Jag sov ingenting i stort sett på dem nästan 3 dygnen vi var inne. Tyckte nästan det var värre än själva förlossningen. På torsdagen kändes det så skönt, Minna verkade lika trött som oss och bara sov och ville äta en gång i timmen ungefär. Vi längtade och såg fram emot att få sova, den planen sprack kl 23 när dem kom in och sa att hon hade för höga billirubinvärden, det vill säga gulsot och var tvungen att sola hela natten och nya prover skulle tas kl 5.30 morgonen efter.
Där bröt jag ihop totalt och när d la henne under lamporna och hon skrek sig blå och jag inte kunde ta upp henne mer än att amma henne varannan timme, det skar verkligen i hjärtat på mig. Vi fick sova i skift, T när Minna åt och jag medans T stod vid hennes balja och försökte få henne till ro under lamporna. Minna skrek och skrek och det slutade med att sköterskan visade T att man kunde ta en gunmihansske och trä på handen och låta henne suga på lillfingret, men ändå kunde jag inte slappna av och somna.
Vid 11 på fm dagen efter visade sig att värdena hade gått ner men dom ville ändå fortsätta ha koll och hon fick sola fram till efter lunch sedan kom dom in vid 15 och tog ett nytt prov och och vid 18 fick vi äntligen svar på att vi skulle kunna få åka hem.
Hela fredagen var vi alla tre så trötta och utmattade efter sömnbrist så vi Sov hela dagen i stort sett, T sov i genom nästan alla rums besök medans jag hade lite svårare för det. Det slutade med att dem fick sätta upp en lapp på förre att folk inte fick komma in.
Förutom sköterskor och läkarbesök så springer det runt massa folk som ska scanna ditt dropställ, försäkringssnubbar, fotografer som vill ta kort på dig och ditt barn och sälja bilderna till dig, nån gubbe som vill komma in å göra en koll så ni fått god service och är nöjda med er vistelse.
Det är svårt att få en chans att vila och återhämta sig.
Vi fick äntligen åka hem kl 20 på fredagkvällen och med oss vi tog vår lilla isbjörn.
Att komma hem var så underbart, sängen har nog aldrig varit skönare!
När vi kom hem väntade Viggo på oss och vart så klart jätteglad att se oss. Första dagarna var han lite skeptisk mot Lillan men redan efter någon timme hemma välkomnade han henne genom att slicka henne på fötterna. Hon är accepterad i "flocken" och han är nu väldigt ansvarstagande, å är precis som han vill hjälpa till att ta hand om henne. Otrolig lättnad för oss, som varit lite nervösa för hans reaktion. Jämt ligger han och passar å vaktar på henne om jag lämnar henne i sängen eller i nestet t.ex. Är fantastiskt hur dem fungerar, djuren!
Dagarna har sprungit på fort här hemma och redan är vår älskade lilla tjej en vecka gammal. Det är otroligt häftigt att se hur fort hon utvecklas och hur mycket nytt som händer varje dag. Så att tiden går fort, och att man ska ta vara på ögonblicken är verkligen något som stämmer.
Jag har börjat repa mig riktig bra igen och börjar känna att energin sakta men säkert börjar komma tillbaka igen. Rutiner börjar falla mer på sin plats och igår var premiärturen med barnvagnen. Kändes lite häftigt;)
Magen har försvunnit å det känns lite lustigt att vara utan den, men skönt ändå. Inte för att jag kände att den var så mycket ivögen eller att den var speciellt tung när hon låg där inne men ändå en liten lättnad. Fortfarande kommer jag på mig själv att sitta och klappa på "henne" där inne och upptäcker att hon ligger ju bredvid ist;)
Att få barn är nog det häftigaste jag varit med om, både känslomässigt och fysiskt. Jag kan titulera mig som mamma, något som känns både naturligt och lite konstigt.
Men lycklig? Ni anar inte, min egna lilla underbara familj. Denna lilla bebisbubbla vill jag aldrig kliva ur, även om jag vet att vår lilla bebis inte alltid kommer vara så liten, låt tiden gå långsamt. Jag älskar verkligen att vara mamma, livet tog verkligen ny vändning och saker som t.ex drömmar å mål, som man trodde var så himla viktigt blev plötsligt väldigt oviktigt just nu.
Vår lilla Minna är verkligen det absolut bästa som kunde hända!!
