Plötsligt slog det oss....att det är bara en månad kvar=/ Det är alltså väldigt snart!!
Och vi har knappt börjat med allt vi ska hinna med, stressnivån höjs till max och dagens "kulturutbildning" väckte allt mer oro än glädje inför allt vi kommer vara med om...Hur kommer allt bli?
Just nu känns allt bara helt kaos. Nervositet till max, en känsla av skräck och förtjusning smyger sig på i omgångar och jag känner mig sjukt naiv, dum, modig,glad, rädd,arg,ledsen,glad igen, irriterad,sedan glad igen, stark, ego, svag....allt på samma gång.
Att flytta till Norge var sen sak, du hade mycket kvar hemma det du inte "behövde" kunde du ställa i källaren hemma hos mor och far...men att flytta till andra sidan jorden är faktiskt en helt annan grej, det känns lite som att säga upp sitt liv lite grann...det är så mycket mer som ska ordnas, papper, visum, flyttcontainer, sälja möbler man inte behöver, sälja bil osv osv....Vi ser det lite som en "nystart" på allt det tråkiga vi började med att gå igenom i vår relation. Nytt boende, ny bil, nya möbler...
Men sen då? när allt det där är över, när Tommy börjar jobba, vad händer med mig då? " ut å hitta på nått då.." har jag fått höra...men d jag är mest rädd för är min kassa engelska....som kanske egentligen inte är så kass...utan mer att det låser sig när jag "måste" prata engelska.
Jag vet inners inne att allting ligger i att jag är nervös och rädd för allt det nya och stora äventyr som väntar men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att jag "offrar" så mycket för det här...
Jag tror knappast att vi kommer ångra oss nån av oss sen, oavsett hur allting kommer sluta...trivs man inte kan man ta ett flyg hem. Vi ska inte bosätta oss på månen.
Hela tiden måste jag påminna mig om att se det positiva i det hela och försöka fokusera på förväntningarna än på orosmomenten.....Men tyvärr, jag kan inte minnas när jag senast kände mig så rädd, så kluven, så orolig, uppgiven och uppjagad över nånting som det här...för en människa som tar dagen som den kommer är det säkert ofantligt lätt att ta det med en klackspark...men för mig, planeringsfreaket nummer 1 är detta hemskt; jag kan inte förutse hur det kommer att bli och jag kan alltså inte ha en plan B om nått går fel.
Men samtidigt vet jag att det för mig är oerhört viktigt att ta det lite "carpe diem" och leva här och nu.
Dagens kulturutbildning bestod av en kvinna som ledare och vi och 2 par till som skulle, precis som vi, flytta till USA. Männen skulle alla ha olika tjänster inom företaget som Tommy jobbar på. Vi var paret som var yngst, och också hållit ihop kortast tid...De två andra paren skulle bo utanför New Jersey men olika delar och vi i Houston. Ena paret skulle åka redan på lördag, och deras flyttcontainer blev hämtad för nån vecka sen, och hade egentligen inte tid att sitta med en hel dag, förstår att dem kände sig stressade.
Tanken slog mig minst tio ggr under tiden jag satt där " tänk vilka lyckliga män som sitter här, som har varsin kvinna i sitt liv som fan offrar ALLT och säger upp sitt liv för att dessa ska kunna göra karriär"...det låter hemskt, men det är lite så jag kan känna ibland att jag gör.....ÄVEN om jag vet att jag väl på plats kommer utvecklas enormt, och komma hem om två år och vara en annan människa....
Men där är jag väldigt glad över att jag känner mig själv väldigt väl, för jag vet att det är "trygghetsnarkomanen" i mig som talar; jag är väldigt rädd för nya saker, jag har bott i Sverige i 2 år nu sen jag kom tillbaka ifrån Oslo min andra gång och har hunnit stabilisera mig, skaffat mig ett liv här som jag ändå e hyffsat nöjd med.
Men samtidigt är att få se USA, resa runt är en av mina drömmar....och att få bo där är egentligen något jag ska vara enormt glad över att jag får.
Jag vet innerst inne att jag kommer få se så mycket under de 2 åren, jag vet också att jag kommer träffa mycket nytt folk. Jag kommer lära mig mycket om mig själv och jag vet också att den dagen det är dags att flytta hem igen så kommer vi se tillbaka på tiden som bland de mest underbara i livet. Och jag vet också att 2 år kan bli längre eftersom 2 år är inte spec. lång tid när man är ute på äventyr...
Jag måste få ventilera mig, jag måste få ut alla känslor, och det gör jag bäst (som alltid) att skriva ner.
Man måste våga testa innan man dömer, och det har jag lovat att jag ska, lovat mig själv och lovat min älskade och fina man....Det är bara hoppas å hålla tummarna för att det kommer gå bra och att allting känns mer klart när vi väl är på plats än vad det gör just för tillfället.
Sedan vet jag att d hänger mycket på mig också hur allting blir, men eftersom jag innerst inne känner mig själv så vet jag att jag inte är den som sitter på en stol å väntar på att något ska hända. Så innerst inne vet jag nog att allt kommer bli bra, i slut ändan. =)
