Har märkt att den enda gången jag bloggar nu för tiden är när jag känner att jag behöver kräkas lite galla över allt, vilket inte är speciellt ofta längre, men nu är det dags för denna gången iaf.
Här om dagen pratade jag med min i telefon då hon frågade mig "börjar du trivas lite mer i gävle nu?" när jag sa att jag kunde tänka mig å bo kvar här om jag kom in på högskolan här. Just då i den stund var svaret ja...men nu idag en lördagskväll så är svaret tvärtom.
Det senaste halvåret har mina helger bestått av antingen jobb, eller plugg....
Detta pga jag inte känner speciellt många i den här stan, eller visst känner jag en del men av alla jag känner är det 3 jag umgås med och alla vi 4 har liv på var sitt håll.... Så idag tog d stopp, och jag blev återigen förbannad på mig själv, att jag gick med på att flytta hit, det som är värst är att det var min idé att "dra lott" om vart vi skulle bo. Jag som aldrig skulle offra mig för kärleken igen! Men jag tyckte så synd om A som hade velat flytta ifrån oslo å bo närmare sitt i flera år men inte gjort det å jag visste vad det betöd för honom.
Jag måste även tillägga att de 3 vännerna jag har här är några av dem finaste gåvor jag fått, men det är bara så att tiden går inte alltid ihop, vilket är oerhört tråkigt.
Man ska inte ångra....men jag gör det ibland. Speciellt idag, ikväll och denna helg.
Min syster flyger till Kanada i 4 mån om 1½ vecka, idag är avskedsfesten å jag sitter 80 mil bort, när jag hade kunnat åka ner och skratta och kramas en kväll...Neh! Ja e´ int bitter!
Livet har återigen gett mig en käftsmäll för dumma beslut, när ska man lära sig att ta dem rätta besluten?
Är trött på att ha ett liv bestående av träning,å plugg....det får gärna rymma nått mer i mellan dessa två ord....
Jag sitter inte här å tycker synd om mig själv eller nått här nu..men jag behöver få ut det på nått sätt å jag erkänner inte mina "stoltheter" så himla gärna muntligt.
Vardagen är som ett tråkigt och trist moln och nya beslut tas hit och dit....
Jag hoppas så innerligt att hösten kommer skänka mig nytt "liv" och ett liv mer mer rörelse i.
Jag kan inte påstå att jag e deppig eller ledsen över det jag har, kan bara känna att jag återigen inte är nöjd här....finns alltid så mycket mer, och att ha det såhär hela livet vägrar jag.
Jämt skadet vara mycket, aldrig kan det vara på en lagom nivå...
