Jag minns mig själv i skolan, jag var tjejen som satt (gärna längst bak) och gömde mig, tyst, armarna i kors och vågade inte säga ett ljud, och framför allt inte när det kom till de ämnen där man var tvungen att göra sig hörd, så som engelska och matte, det var verkligen de ämnen jag hade svårast för...det kunde ju bli fel, jag kunde ju bli utskrattad, nån kunde ju sucka...nån kunde tänka " men åååh va du e dålig".
När det kom till matten var det som om någon tog ett hårt grepp runt halsen på mig och jag fick bokstavligt talat panik, ville fly och kasta böckerna och aldrig mer ville se dem.
Det var ju alltid någon som var snabbare än mig på att räkna ut det som stod på tavlan, och den personen gjorde sig alltid hörd och gav aldrig någon annan en chans, inte heller gjorde läraren det, det var samma genom hela grundskolan och gymnasieskolan.
Jag hamnade mer och mer efter och blev som ett större frågetecken, och paniken växte mer och mer inom mig.
Läraren i fjärde klass gjorde det enkelt för sig, han fixade så att jag kunde hänga med de andra eleverna, det vilken omtänksam människa, eller hur? Han löste det nämligen så att jag fick hoppa över en hel mattebok! Förstå, en HEL bok med grundläggande kunskap till framtida kunskaper! Fortfarande frågar jag mig hur människan tänkte?!
Först i gymansiet började man förstå att jag hängde efter på riktigt och kanske inte skulle klara mig, det löste man genom att säga "du kan ju ta igen det i sista året när du har mindre i skolan, och det är ju bara matte A du behöver för att kunna söka vidare till högskolan"...Till en 16 åring! En 16 åring som fick panik av å tänka på ordet Matte, som hatade räkna matte, som inte förstod matte. en 16 åring som nu äntligen såg sin anledning till att få slippa matte, det betydde mer håltimmar och ingen matte, och man kan ta igen det sen, och självklart behövde jag en paus ifrån det här. Så vad blev valet? Att hoppa av matten så klart! Jag hade 2 kapitel kvar i från kursen, och hade klarat alla proven..men jag slapp ju räkna mer matte på 2 år, Hurra! va skönt det kändes.
När trean kom så var det ju inte alls "mindre" i skolan...då var det ju slutproduktioner,projektarbeten och massa mer teater(som jag valde som inriktning på estet), och det var ju så mycket roligare än matte!
Så inte tog jag igen det.
Samma var det med engelskan, förutom att jag klarade mig igenom det hela skolgången och inte behövt läsa om det, men det var ju ingen som förstod att jag var rädd för att göra fel eller inte förstod. Men har märkt senare i livet att ordförrådet på engelskan är verkligen inte det bästa, även om jag kan göra mig förstådd.
Inte fick jag nån hjälp heller, och inte visste jag att det fanns ens. Inte fan ber en liten flicka i mellanstadiet om hjälp när hon inte förstår eller känner att hon inte hänger med? Det är ju klart att hon tror att det är hon som är dum, alla andra förstår ju, alla utom hon.
Nu i efterhand tycker jag att lärarna borde varit mer nogranna med att se " den här personen förstår inte.
Självklart förstår jag att det är JÄTTE svårt när man har en klass på 30 elever och alla ska kunna lika mycket, men skolsystemet är ju helknas, för alla kommer aldrig kunna lika mycket för vi alla e bra på olika saker. MEN målet måste ju ändå vara att alla elever ska kunna klara alla ämnen?
På Komvux i Gävle så läser flera hundra i elever, och många har som jag, inte fått hjälp med matte och språksvårigheter i skolan. Ska det verkligen vara så?
Jag är verkigen överlycklig över att jag har fått en andra chans till att klara min gymnasie-matte. Jag är överlycklig över att komvux finns, men om hjälpen hade funnits i skolan redan från början så hade vi varit många som sluppit ta studielån som vuxna för att klara av något vi skulle klarat i grundskolan och på gymnasiet!
Komvux har verkligen gett mig hoppet tillbaka om att jag kommer kunna bli något jag verkligen vill hålla på med. Om jag tittar tillbaka några år så trodde jag aldrig att jag skulle komma hit och få en chans till att läsa vidare, och jag vet att jag inte är ensam, vi är många och alla är vi så himla tacksamma!
Att läsa på komvux är en upplevese i sig, har aldrig mött så engagerade och puschande lärare. Lärare som verkligen VILL att alla ska klara kurserna, lärare som verkligen SER dig, även om klasen är på 30-40 elever! Lärarna brinner verkligen för sina ämnen och kämpar hårt varje dag för att vi elever ska göra det samma.
Att fått chansen att läsa på komvux har verkligen gett mig ett enormt självförtroende när det gäller skolan, och jag har börjat FÖRSTÅ matte, vad jag håller på med och varför jag gör det. Trots att jag fick hoppa över en hel mattebok i fjärdeklass och missat allt lära mig de viktigaste; huvudräkning och multiplikationstabellen.
Jag har även förstått att jag inte alls är dum i huvudet, utan att det hela har handlat om att jag inte fått rätt hjälp tidigare.
Jag behöver heller aldrig vara rädd för att någon ska tycka att jag är "dryg" för att jag svarar fel eller talar om att jag inte förstår, för jag vet att antagligen sitter det fler i samma klassrum som inte heller förstår och lärarna förklarar alltid gärna om igen, fram tills att man förstår.
Nått annat som är så himla positivt är att jag, som tidigare varit en "medel" tjej när det gäller betyg har i stort sett i alla kurser jag läst fått högsta betyg, detta är också något som jag tror ligger mycket hos lärarna. När du läser på komvux så ansvarar du själv väldigt mycket för dina studier, men motivationen hade aldrig varit så hög hos mig om jag inte hade haft så fantastiska och pushande lärare!
Jag har nu höstterminen kvar och sedan är jag faktiskt färdig, jag kommer ha ett slutbetyg som dessutom ser väldigt bra ut, men bra betyg i många ämnen och framför allt godkänt i både matte 1 (A) och Matte 2 (B) och i jul kommer jag vara så himla lycklig och stolt och det är tack vare att jag fick en andra chans på Komvux och att jag hela tiden haft lärare (och familj och vänner )som faktiskt har trott på mig, Tack, Ni är guld värda!
