...Jag är en person som kräver mycket uppmärksamhet, av folk som jag lever med, vänner,familj och kärlek...Det blir så otroligt jobbigt i längden när jag inte får det och jag måste tänka "Snälla Evelina, detta va ingenting, lugna ner dig, han/hon menar inget illa".
Jag har blivit bättre, om fortfarande när det är små grejer ibland så kan den där magkänslan dyka upp och jag känner på mig "snart blir du sårad tjejen"...Idag har det varit en sån dag...
Det är nästan som om jag gått runt och ororat mig för något som ska hända som jag inte vet vad det är, och sånt gör mig frustrerad.
När dessa dagar kommer så längtar jag ännu mer till att få åka ifrån Sverige å starta om i Norge,känns nästan som allt är sådär förutsägbart just nu när det gäller framtiden, men som om man inte egentligen vill inse eller veta av....För Gör jag rätt egentligen? Kommer det bli bra det här?
Sara frågade mig idag när vi var ute och gick en av våra najspromenader( även om jag knappt kunde gå så tvingade jag mig ut! ) "Men ...tänker du aldrig att du inte vill åka iväg ifrån allt?Att du tvekar, vill du verkligen bara åka?"...Klart jag haft tankarna, men de kan inte hindra mig..jag MÅSTE åka annars kommer jag ruttna bort i Falkenbergs hålan!
Det spelar ingen roll vad jag har och inte har här, för på ett sett gillar jag att fly, mitt liv funkar nog så..även om jag fått höra tusen gånger att man inte ska göra så. Men tack jag vet, men jag är impulsiv och spontan...
Det är nog därför jag inte klarar av att ta hand om mina känslor så bra altid, som nu för tiden, slänger jag oftast iväg det dåliga å låter det ligga och går vidare. T.ex, om jag blir sårad, så ja ger jag fan till personen å låtsas sedan som inget har hänt och lever och mår "bra". Att jag sedan längtar, är ledsen, arg eller sur bryr sig inte ens jag om.
Men när jag flyttar till Norge ska allt bli ändring på och när jag kommer hem så tänker jag vara den personen jag letar efter, som jag letat efter länge, för jag vet att hon finns för jag har varit henne...
Jag har blivit bättre, om fortfarande när det är små grejer ibland så kan den där magkänslan dyka upp och jag känner på mig "snart blir du sårad tjejen"...Idag har det varit en sån dag...
Det är nästan som om jag gått runt och ororat mig för något som ska hända som jag inte vet vad det är, och sånt gör mig frustrerad.
När dessa dagar kommer så längtar jag ännu mer till att få åka ifrån Sverige å starta om i Norge,känns nästan som allt är sådär förutsägbart just nu när det gäller framtiden, men som om man inte egentligen vill inse eller veta av....För Gör jag rätt egentligen? Kommer det bli bra det här?
Sara frågade mig idag när vi var ute och gick en av våra najspromenader( även om jag knappt kunde gå så tvingade jag mig ut! ) "Men ...tänker du aldrig att du inte vill åka iväg ifrån allt?Att du tvekar, vill du verkligen bara åka?"...Klart jag haft tankarna, men de kan inte hindra mig..jag MÅSTE åka annars kommer jag ruttna bort i Falkenbergs hålan!
Det spelar ingen roll vad jag har och inte har här, för på ett sett gillar jag att fly, mitt liv funkar nog så..även om jag fått höra tusen gånger att man inte ska göra så. Men tack jag vet, men jag är impulsiv och spontan...
Det är nog därför jag inte klarar av att ta hand om mina känslor så bra altid, som nu för tiden, slänger jag oftast iväg det dåliga å låter det ligga och går vidare. T.ex, om jag blir sårad, så ja ger jag fan till personen å låtsas sedan som inget har hänt och lever och mår "bra". Att jag sedan längtar, är ledsen, arg eller sur bryr sig inte ens jag om.
Men när jag flyttar till Norge ska allt bli ändring på och när jag kommer hem så tänker jag vara den personen jag letar efter, som jag letat efter länge, för jag vet att hon finns för jag har varit henne...
