Världen är så förbannat jävla orättvis!
Jag är så in i helvetes jävla trött på att alltid vara den som ska sättas på prov för svåra motgångar, precis som någon vill se hur mycket en människa klarar av att leva med. Som om att jag vore en hamster i ett hjul som någon sitter och leker med, och ibland sätter fart på hjulet och man är tvungen att springa tills man nästan kvävs andfåddhet och den elaka människan sitter och ser på å skrattar åt ens olycka att aldrig få stopp på hjulet.

Jag är absolut inte ensam om att känna såhär, eller utsättas för detta. Men frustrationen och ilskan är stor!
Man ska alltid klara av att se det positivt i alla svåra situationer men hur länge orkar man?! Jag börjar tvivla nu alltså....finns det något positivt med det här?!

Snarare känner jag mig just nu grymt misslyckad och tankarna kretsar inte runt något annat än alla dessa jävla frågor.

Varför är vissa människor mer utsatta än andra, är vi som magneter som drar till oss allt det onda för att gång på gång byggas upp, bli starkare å sedan brytas ner igen? ...Måste livet verkligen vara så himla svårt mitt i allt det lyckliga och glada?
Jag är verkligen så himla trött att le åt problemen och tacka och ta emot!
Varför kan jag inte få en enkel väg att gå nån jävla gång?

Jag är ledsen men denna gången kan jag inte låta bli att vara pessimisktisk, ledsen, arg å förbannad...
Jag kommer älta..


Det är kaos i mitt lilla huvud igen!

Kommentera

Publiceras ej