- att ligga i min soffa i min STORA lägenhet och se på svensk tv på mån-sön kvällarna.
- att gå in på en ICA butik å handla på mig god svensk,fräsch mat utan att bli ruinerad.
- att stå i mitt stora kök med gott om plats och kunna laga mat eller baka utan att få spel över att bänkarna är för få eller att det inte fins tillräcklig plats över till att gömma undan bakmaskiner,blender osv.
- att inreda stort och nytt
- att ha en garderob såpass stor att man får plats med allt och kan gå in i .
- att kunna komma hem å slippa sitta i samma rum utifall man skulle ha en dålig dag (nu har vi ju ett sovrum också men blir ju inte riktigt detsamma).
- att kunna plugga ifred.
- att kunna få köra svensk bil, lagligt.
- att ha min egna cyckel.
-att få börja studera efter igen å fylla huvudet med massa ny kunskap.
- att känna en fast punkt i livet, med mitt,vårt och vårat.
- att få ta tag i själva livet igen, få utvecklas ännu mera.

Kanske kommer det bli bra det här ändå? ;)



Där emot längtar jag inte efter att ha sista dagen på jobbet och säga hejdå till min lilla tjej å hennes familj, inte heller ha sista "träffen" med de tjejerna som är kvar här, inte heller att ha drygt 80 mil hem till min familj när jag nu bara har 40...blir långa resor och det är inte ofta man kommer hem nu, hur blir d sen?
Längtar inte efter att få säga hejdå till hela gänget här i oslo, inte ha samma roliga fester å underbara kvällar vi kan ha.


I aug var det 5 år sen jag för första gången på darriga ben flyttade hemifrån(på riktigt), min första egna "stå på egna ben" resa och flyttade upp till oslo som au pair, då var jag 19 år gammal.
Jag hade inte så jätte mycket förväntningar då jag inte hade en aning om vad jag hade gett mig in på.
Det var en resa som gav mig allt.
Oslo är en stad förknippat med trygghet,samhörighet och roliga stunder för mig.
Mycket minnen kommer följa med mg hem här ifrån, för denna gången jag lämnar staden och flyttar härifrån kommer d handla om antingen för alltid(vilket jag aldrig kommer säga till 100% ) eller iaf för en väldigt lång tid.
Det är dags att ta tag i livet, skaffa mig det där jag just nu har som prio ett- En utbildning inom något jag brinner för, människor.
För en vecka sedan kände jag ångest och nästan panik inför detta. Jag funderade om och om igen vad vi höll på med.. men det är dags nu, jag har insett återigen att det är nu eller aldrig, annars blir jag fast och det "fast" kommer jag då i framtiden ångra.

Jag tänker gå in med inställnigen att det ska ordna sig även denna gång, och jag längtar så oerhört mycket tills alla möbler,grejer,kläder och vi är på plats på kuppbolsvägen.
Har fått åter tron igen på att jag kommer komma in och få en plats på komvux å en andra chans till att bli undersköterska..det känns bra nu.

Det ser ljust ut igen...det ska bli jag(vi) och bockens stad!




Kommentera

Publiceras ej