Helt ärligt så håller jag på att bli galen på mig själv...
Det ÄNDA jag kan tänka på är utbildning och vad jag ska ägna mitt liv åt....
Jag vill bli nått stort antingen för mig själv å där träder genast skådespelardrömmen/musikalartist eller sångerska in...eller för andra och då är det socionom,specialpedagog(MEN jag vill egentligen inte bli lärare) eller nått åt det hållert typ hjälpa unga tjejer med deras självkänsla eller något, skriva böcker för å hjälpa andra som är i svåra situationer...blir galen allvarligt!
Självklart kan jag söka skådespelarutbildning genom folkhögskola å försöka ta mig vidare men OM jag inte kommer vidare då har jag "slarvat" bort fler år av mitt liv, flera hundratusen i studiepengar och kanske får jobba på ICA resten delen av mitt liv...och det vill jag INTE.
Jag anser att jag borde ha en utbildning och vet också med mig att saker jag brinner för det är också grejer jag är väldigt bra på och går in för! Jag vet att jag kan mycke mer än att "bara" få ett jobb för att försörja min familj och med själv...jag vet att det är inget liv jag vill leva.
MEN vill också poientera att jag absolut INTE ser ner på folk som lever så för ett jobb är viktigt å vad man väljer att jobba med har inte med saken att göra, alla tar vi ansvar för våra egna liv och alla trivs inte i skolan eller är gjorde för det, huvudsaken är att man kan försörja sig!
Att jag känner att jag vill ha en utbildnig och "vill bli nå stort" har nog mycket med att göra med mitt "vara bästkomplex" ...jag har tyvärr aldrig fått känna mig bäst, varken när det gäller skolan eller bland vänner...
Någonstans önska jag att jag hat bättre betyg och bara kunnat välja vraka, hur gjorde dom som lyckades med det?
Just nu så har jag verkligen inte EN ENDA aning om VAD jag ska bli, HUR jag ska bli eller OM jag ska bli...jag hade behövt någon som hade berättat det för mig, och som vanligt i de flesta situationerna nån som tror på mig å på saker jag gör....varför tror jag för lite på mig själv?!
Det värsta jag vet är att misslyckas, hatar gå med svansen mellan benen och skämmas för något dåligt val man tagit...jag har upplevt det för många gånger!
Jag har fått för stora krav på mig själv och det får mig på dåligt humör, illamående å otroligt stressad....
Jag måste hela tiden ha en blick mot nästa mål för att klara det första så jag vet att jag kommer vidare, annars ger jag väldigt lätt upp och ingenting händer.
Känner väl inte helt att nån har tid eller lust å lyssna, för jag vet jag är en vi kallar "ältare", är jag inne på någor ältar jag det i EVIGHET..
Det var allt för mig, nu är det helg!
Kommentera