Det är så märkligt hur allt kan ändras över en natt, känslor, tankar och beteende...varför är det så?
Det känns som jag har bott här i en evighet nu, att jag har vant in mig i livet...det fantastiska livet...och känner att det är det ända rätta.
Inte en tår har fällts över att jag saknar att ha någon i mitt liv...
Kanske var det för att jag hatade att bli tagen förgivet..att jag skulle vara den som fanns...att till slut så funkade inte ett piss..det blev för mycket.
Jag trodde jag skulle älska en människa tills jag dog, att mitt hjärta skulle brista om jag den människa skulle mista...men istället var det en lättnad över allt när jag kom därifrån...har fan dåligt samvete över hur jag känner, fattar inte varför?!
Antingen är jag sjukt stark..eller så blev jag så trött på att va den som bara skulle ge migg själv utan å få något tillbaka.
Idag hade jag tänkt åka upp å ta det sista, å käla me Moa en stund...innan jag för alltid slänger in handduken...nyckeln till hans hjärta. Undrar hur det kommer kännas efteråt...
En sak är säker iaf, jag tänker aldrig träffa nån och tillåta att den personen ska få såra mig och göra mig liten igen! Aldrig mer.....Låta sig luras..fan heller!!
Dax å ta tag i sista rycket här nu å ta vagnen in till stan för att ta bussen till Studiegången..........
Förlåt mig...men jag kan inte låta dig lida mer och jag kan inte vara din vän när allt ser ut såhär.Förlåt!
"Jag kommer aldrig lämna dig Evelina" jag minns då du tog tag i mitt huvud, tittade djupt in i mina tårfyllda ögom och sa dom orden, och jag svarade att jag aldrig skulle lämna dig..men d var jag som tog steget ur den sista dansen ändå...Förlåt men kan inte hållas kvar i det här!
...Och där kom tårarna...för jag känner mig så elak!'
I´m sorry I can´t ...
Det känns som jag har bott här i en evighet nu, att jag har vant in mig i livet...det fantastiska livet...och känner att det är det ända rätta.
Inte en tår har fällts över att jag saknar att ha någon i mitt liv...
Kanske var det för att jag hatade att bli tagen förgivet..att jag skulle vara den som fanns...att till slut så funkade inte ett piss..det blev för mycket.
Jag trodde jag skulle älska en människa tills jag dog, att mitt hjärta skulle brista om jag den människa skulle mista...men istället var det en lättnad över allt när jag kom därifrån...har fan dåligt samvete över hur jag känner, fattar inte varför?!
Antingen är jag sjukt stark..eller så blev jag så trött på att va den som bara skulle ge migg själv utan å få något tillbaka.
Idag hade jag tänkt åka upp å ta det sista, å käla me Moa en stund...innan jag för alltid slänger in handduken...nyckeln till hans hjärta. Undrar hur det kommer kännas efteråt...
En sak är säker iaf, jag tänker aldrig träffa nån och tillåta att den personen ska få såra mig och göra mig liten igen! Aldrig mer.....Låta sig luras..fan heller!!
Dax å ta tag i sista rycket här nu å ta vagnen in till stan för att ta bussen till Studiegången..........
Förlåt mig...men jag kan inte låta dig lida mer och jag kan inte vara din vän när allt ser ut såhär.Förlåt!
"Jag kommer aldrig lämna dig Evelina" jag minns då du tog tag i mitt huvud, tittade djupt in i mina tårfyllda ögom och sa dom orden, och jag svarade att jag aldrig skulle lämna dig..men d var jag som tog steget ur den sista dansen ändå...Förlåt men kan inte hållas kvar i det här!
...Och där kom tårarna...för jag känner mig så elak!'
I´m sorry I can´t ...
Kommentera